Specialläraren: ”Lösningarna ser vi om vi ­lyfter blicken”

LÄS MER Fohlin: »Lärande och undervisning är något elever och lärare gör tillsammans«

Ett stort elevhälsoteam jag arbetade i hade en träff varje vecka. Ofta hade vi att hantera 20–30 orosanmälningar som beskrev elever som behövde stöd. Varje anmälan fick ett diarienummer och därefter ett svar från elevhälsan med någon form av åtgärd. En rektor brukade inleda mötet med: “Var brinner det nu någonstans?”

Jag funderade ofta på om man kunde använda elevhälsan bättre och effektivare – proaktivt i stället för reaktivt. Men i all stress och resursbrist var allas blickar fästa nere vid fötterna. Fokus på nästa steg, nästa kliv, nästa vecka.

En elev fick stöd, en annan inte och en tredje fick möte med rektor. Nästa vecka? Lika många orosanmälningar igen.

”En ständig ­jakt på mål­upp­fyllnad har lett till ­miljoner timmar ­admini­stration­ i stället för pedagogiskt ­arbete med elever.”

Varför ser det ut så här? Hur kan vi skapa en balans mellan akuta åtgärder och ett främjande och förebyggande arbete? Måste det verkligen anmälas att en elevgrupp behöver stöd i sin läsning? Vad skulle hända om vi ersatte det systemet med ett fungerande stödsystem för både den ­vanliga och den särskilda undervisningen? Hur skulle ett sådant system se ut för ­läsning, skrivning och matematik?

Att vissa elever har försenad läs- och skrivutveckling vet vi. Varför kan inte vi speciallärare ha återkommande intensivkurser varje termin och ge elever en boost i att läsa, skriva och räkna?

Inför varje nytt läsår verkar skolan bli överraskad av elevers behov, trots att de är förutsägbara. Jag har hört rektorer förvånat och oroligt säga: “Nu finns det fem elever med adhd i nya 4:an, vad gör vi?” Eller: “Nu är det tio elever som inte kan läsa före jul i årskurs 1, herregud, vad hittar vi på?” Eller: “Åtta elever med dyslexi i nya 7:an! Kris!”

Det kommer alltid att behövas ett extra stöd för att knäcka läskoden för vissa elever efter höstlovet i årskurs 1. I en grupp på hundra elever kommer 6–8 att ha adhd. Dyslexi är inte heller något nytt. Varför har vi inte ett färdigt system som tar höjd för sådana utmaningar?

Hetsen att ”släcka bränder” härstammar från skolans ständiga kamp med måluppfyllnad och betyget F. I alla skolor i Sverige har det gjorts tusentals insatser och lösningar för att tillmötesgå elevers behov och öka måluppfyllelsen. Anpassningar, stödåtgärder, PYS:ningar … Ändå har andelen elever med betyget F varit konstant i 25 år. Under hela denna tid har skolan gått igenom tre nya betygssystem och infört nya läroplaner som varken hjälpt eller stjälpt. Denna ständiga jakt på måluppfyllnad har lett till att miljoner arbetstimmar spenderats på administration snarare än på verkligt pedagogiskt arbete med eleverna.

Hetsen att ”släcka bränder” härstammar från skolans ständiga kamp med måluppfyllnad och betyget F.

Hur stämmer de godtyckliga beskrivningarna i läroplanen mot elevernas biologiska förutsättningar och kognitiva mognad? Vi behöver en skolpolitik som ställer sig sådana frågor. Och ett betygs­system som inte straffar ut 20 procent av våra elever varje år.

på tal om att ”släcka bränder” – om det är skogsbrand och elden spridit sig måste brandkåren lyfta blicken, med helikoptrar och drönare, för att se helheten och hitta system och strategier. Elden är nämligen precis som skolan. Den brinner i förutsägbara mönster beroende på vindriktningen.

En lösning är att skapa brandgator där elden nås av en gräns där skogen bränts av. När branden släckts görs en analys för att hindra nya skogsbränder. Brandgator grävs ut och man avverkar skog på strategiska platser. Det kallas för att förebygga nya bränder. Precis så behöver vi jobba i skolan.

vi måste minimera brandrisken och upprätta robusta, proaktiva system som ger direkt och meningsfullt stöd till våra elever. Vi behöver tillämpa Multi-Tiered System of Supports (MTSS). Ett system som bygger på att skolan organiserar undervisning i tre nivåer, från god undervisning i klass (tier 1) till riktat stöd i grupp (tier 2) och slutligen intensivstöd (tier 3). Ett stödsystem som utgår från hållbarhet och långsiktighet i stället för att jaga resurser och akutlösningar. Skolans sätt att bygga brandgator.

Jag hoppas innerligt att skolan snart får mer tid att sätta sig ner, andas och se hel­heten. Både elever och personal förtjänar en skola som är meningsfull och utmanande och ger möjligheter att växa. Det är dags att lyfta blicken för att få syn på vilken skola vi vill ha. 

LÄS ÄVEN

”Elever blir nedtryckta av systemet”

”Inkludering betyder inte alla i samma klassrum”

LegiLexi vinner mark – Skolverket tvingas se över sitt kartläggningsmaterial