Cannehag Berglund: Så får vi fyr på elevernas låga

Terese Cannehag Berglund är lågstadielärare på Hägerstenshamnens skola i Stockholm. Foto: Johan Strindberg

Som lärare på lågstadiet finns det få saker som slår känslan av att sitta bredvid en elev som precis har knäckt läskoden. Har man gjort det några gånger så vet man också vilken skillnad det kan vara på olika barns reaktioner. Allt från pur glädje till förvåning, eller till och med misstro. Läste jag verkligen nu?

En annan glädjekälla i läraryrket är att få uppleva när elever tar sina klassrumserfarenheter ut ur undervisningssituationen och applicerar den i sin egen verklighet. Först då är kunskapen fullt ut deras.

Som lärare kan man se små tecken på det genom att barnet återkopplar till lektioner via sina skriftliga utvärderingar, eller i form av små anekdoter från sin vardag där lektionsinnehåll fått en praktisk betydelse. Vi jobbade till exempel med origami vid ett tillfälle och ett par dagar senare kom en av eleverna till skolan med en låda full av olika alster.

På min skola finns en bokklubb. Arrangörerna av bokklubben är tre tjejer som går i årkurs 5 och är öppen för alla elever i årskurs 3–6. Efter en tids uppehåll, följt av planering och skyltning runt om i skolan, har bokklubben nu gjort en omstart. 30 elever hade anmält intresse och skolans bibliotekarie intygade senare att det inte fanns något behov av vuxnas inblandning för att genomföra aktiviteten.

"Den grekiska filosofen Herakleitos lär ha sagt att pedagogik inte handlar om att fylla ett ämbar utan snarare om att tända en eld."

Vid ett mötestillfälle får jag godkänt att medverka på ett hörn. Jag håller mig strikt i bakgrunden trots att min blotta närvaro självklart drar en del blickar till sig. Jag hör ju så att säga inte till målgruppen. Full av beundran iakttar jag upprop, indelning i grupper, instruktioner och förflyttning till olika mötesrum. Gruppen är stor och ledarna bedömer att deltagarna får mer ut av stunden i mindre grupper. Högläsning ur olika kapitelböcker står på agendan i dag. Därefter tyst läsning.

Kommande möten har de bland annat utlovat frågesport, pyssel och annat som på olika sätt kopplas till läsning och läslust. Framför mig ser jag blivande pedagoger, men framför allt väldigt goda förebilder för hur man tillgodogör sig kunskap och intellektuella färdigheter värda namnet.

Pedagoghjärtat bultar varmt. Min enda sorgliga iakttagelse är den redan på förhand misstänkta kvinnliga dominansen. Två pojkar närvarade, bägge ur den yngsta årskursen. Att läsning appellerar främst till flickor är ett återkommande mönster. Efter en stunds närvaro tassar jag motvilligt iväg till mitt eget möte, lärarkon­ferensen. Också viktigt, men inte lika spännande.

Hur tar vi vara på unga elevers genuina intresse och kapacitet att utveckla sina egna och jämnårigas intellektuella färdigheter? Hur skapar vi en bättre grogrund för pojkar att i större utsträckning bejaka sitt inre? Jag vill jobba för att svensk skola i större utsträckning lyfter elevernas suktande efter teoretiska och filosofiska förmågor.

Den grekiska filosofen Herakleitos som levde på 500-talet före Kristus lär ha sagt att pedagogik inte handlar om att fylla ett ämbar utan snarare om att tända en eld. Det är när jag har tuttat fyr på någon elevs inneboende låga som jag känner mig som mest levande.