Cannehag Berglund: Lycka när vi tog oss ur läxträsket

Terese Cannehag Berglund är lågstadielärare på Hägerstenshamnens skola i Stockholm. Foto: Johan Strindberg

Elevers grundläggande kunskaper i att läsa, skriva och räkna ser jag som skolans huvudsakliga uppgift. Ändå hamnar dessa elementära färdigheter stundtals i bakvattnet bland alla pedagogiska modeflugor: snabba lösningar som påstås revolutionera barns kunskapsinhämtning. Jag tror inte på trollspön. Däremot tror jag på genomtänkt återkoppling.

För att återkoppling ska leda till att eleven växer och utvecklas krävs ett ärligt engagemang både hos pedagog och elev. Chanserna att utvecklas ökar om återkopplingen sker med regelbundenhet utifrån elevarbeten. Jag vet allt det här och ändå gör jag på tok för mycket skriftlig dokumentation som eleven aldrig ser och har alldeles för lite kvalitetstid på tu man hand med eleverna. Varför blir det så?

Kanadensiska Adrienne Gear förespråkar individuella skrivkonferenser där pedagogen sitter ner med eleven och utvärderar elevtexten enligt på förhand fastställda kriterier. Jag inspirerades av det när jag häromdagen fick ett mejl från en desperat vårdnadshavare som fastnat i läxträsket. Det är ett klart misslyckande för mig som lärare när en av mina ettor uppgivet konstaterar att ”hjärnan liksom låser sig” när hen ska skriva en mening.

Påföljande dag satte vi oss ner, eleven och jag, och ritade upp delmomenten i läxan på ett vitt papper. Med gemensamma krafter kunde vi ganska snart konstatera att det egentligen bara var en tredjedel av läxan som utgjorde ett hinder. Denna tredjedel riskerade dock att spilla över på övriga uppgifter och ge bestående men för elevens självförtroende gällande hemuppgifter i stort.

Därefter bollade vi idéer och gjorde jämförelser med liknande moment i klassrummet. Vad kännetecknar en lätt uppgift med elevens mått mätt? Vad gör en uppgift svår? Vi kunde identifiera vad som var den kritiska delen av läxan och eleven kunde själv komma med förslag på en anpassning av uppgiften som kunde godtas av oss båda. Det tog oss bara några minuter. Hen sken som solen när hen stegade ut från rummet och återgick till klassrummet.

En tursam utgång av ett problem där eleven och jag kommit ett steg närmare varandra och eleven dessutom fått kvitto på sin problemlösningsförmåga. Kvar satt jag och kunde inte sluta önska att jag fann ett system för att fånga upp den typen av elevnära problem på ett annat sätt än att ha en vårdnadshavare som mellanhand.

Det finns många små och stora funderingar hos de elever jag har i mitt klassrum. Under alla möten som sker under skoldagen är det dock svårt både för pedagog och elev att hitta det fokus, och den undanskymda vrå, som krävs för att dessa samtal ska kunna komma till stånd. En förutsättning är även att övriga elever i en klass, som min på 27 elever, samtidigt kan fortsätta med det arbete de är satta att göra.

Så hur ska jag hushålla med tiden på ett bättre sätt? Vi har bara fem skoldagar i veckan. Det kanske får bli mitt utvecklingsmål det här läsåret? Det är bara jag som kan bestämma det.