Körling: Vi lärare har mycket att lära av varandra

Som tur var hade jag en vecka på mig att vända blicken mot den jag kunde få utbildning genom. Men det tog alldeles för lång tid innan jag förstod att jag inte skulle titta på det eleverna gjorde utan studera lärarens tillvägagångssätt och hur läraren genom innehållen skapade den gemenskap jag också kom att omslutas av.

Jag var på Nya Zeeland och utbildade mig. Utbildningen innebar halvdagar i ett och samma klassrum och hos de mest erfarna lärarna. Till en början var jag mer nyfiken på eleverna och ville titta in i deras böcker och komma nära så att jag kunde förstå hur de lärde sig. Det var som om jag var blind för den som verkligen gjorde skillnad i klassrummet. Läraren. Naturligtvis skulle jag följa läraren. Men det gick så där. Jag var inte tillräckligt öppen för att lära mig av en lärare. Däremot sökte jag bekräftelse på min egen undervisning. Så där gjorde minsann jag också.

Sen dök nästa hinder upp. Den att jag trodde mig kunna bedöma lärarens kunskaper och lärarens förmåga att skapa liv i det som presenterades. Också detta kom snart på skam. Lektion efter lektion, dag efter dag, byggs undervisningen upp. Det är som ett pärlhalsband där varje pärla är en del av något som hör ihop med nästa pärla. Men jag ställde mig undrande till varför det var så svårt att lära sig av en kollega?

”Illa tillknycklade”

Sedan dess har jag varit i många klassrum för att lära mig av mina kollegor. Jag besökt undervisande lärare i Sydafrika, Norge, Kina och USA. Jag har suttit på en stol och tänkt och funderat över hur läraren får eleverna att älska vattnets kretslopp. Det är när jag nollställer mig som jag också blir påverkad och upptäcker att jag deltar i det som pågår. Som när jag ivrigt började räcka upp handen bland tioåringarna, ivrig att tänka, fundera och svara. Känslan som kommer av att jag vill vara med och att jag också vill lära mig.

Sveriges lärare är sedan länge så illa tillknycklade (de kan inte, de gör inte tillräckligt, de saknar kunskaper, de kan inte skapa ordning) att armarna hamnar i kors framför bröstet när en annan lärare lägger fram sina tankar om den undervisning som läraren precis lämnat bakom sig.

Ofta tänker jag på det Sven-Eric Liedman, professor emeritus, uttryckt i en intervju (Psykoanalytisk tidskrift, 2009) där han säger att ”Den som föraktar andras kunskaper kan inte räkna med annat i gengäld än missaktning eller slö likgiltighet för sina egna.” När lärares röster tystnar och lärarerfarenheten förringas kommer inte så mycket annat in över trösklarna. Lärare upplever att de antingen måste försvara sig eller ställa sig ointresserade för det som är nytt och det som krävs från någon långt ifrån skolan. Denna tystnad drabbar också kollegiet och leder till att lärare inte blir varandras läromästare. Varför ska vi vara nyfikna på varandra när ingen är nyfiken på läraryrkets handfasta praktik?

Tänker på läkarronderna

Mina tankar går ofta till läkarronderna. Hur man samlar kompetensen för att gå igenom och lägga fram något som borde beaktas och hur man lär av den som kan för att senare bli den som kan och lär den som inte kan. Tillgången på kunskaperna finns både inom professionen och när den inte räcker går man igenom det som skrivits om det man ställts inför.

Skolan är en plats för pågående upptäckter och lärande. Inte bara då det gäller eleverna utan lika mycket då det gäller lärarna och rektorerna. Jag har lång erfarenhet av att lära barn att läsa och att tycka om att läsa. Men jag har mycket liten erfarenhet av annat jag behöver för att vara lärare. Då behöver jag möta någon som kan och som jag kan följa för att lära mig av. Jag är på samma gång både en kunnig och en okunnig lärare. Jag kan ännu inte det som krävs av mig. Men jag vill kunna och behöver en kollega som kan.

När jag besöker lärare bestämmer jag mig för att nollställa mitt kunnande för att fullt ut främja min nyfikenhet. Jag vet att läraren alltid strävar efter att göra sitt bästa, vill eleverna väl och är förberedd till tänderna då det kommer till undervisningen. Det går nämligen inte att komma tomhänt till ett klassrum där eleverna förväntar sig ett innehåll. Jag speglar mig i läraren som berättar att det inte var så obehagligt med ett besök, tvärtom, läraren kände sig viktig och värdefull. Och samtalet om det läraren gör, kan och vill kan börja ta form. Det är där all skolutveckling måste ta sin början.

Mitt andra adventsljus lyser över de kollegor som inte genast hittar snabba svar på påstådda problem utan vill tänka till och tillsammans.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Skolverkets listor är här – låt oss läsa nu

Körling: När läsningen inte fungerar – lägg allt annat åt sidan

Körling: Låt oss aldrig bli för vuxna för barnböcker

Körling: Det som inte kan sägas måste gå att läsas

Körling: Det gör fysiskt ont i mig när elever inte får läsa det de vill läsa