Körling: Stöts man ut från skolan, stöts man ut från samhället

Vart är vi på väg?

Det är inte en fråga i ”På spåret”. Det är en fråga vi ställer oss då något allvarligt har hänt.

Skolskjutningen. I en skola dödades fler än tio personer. Men gärningsmannen gick inte där. Det vi har fått veta om honom är att han föreföll vara en enstöring som levde utanför samhällets ramar, ingen fast anställning, inte ens kallad till försvaret eftersom betygen inte räckte till. Underkänd sägs det att han var. Högstadiet förändrade honom. Han drog sig undan.

Skolan är samhället. När vi går i skolan lär vi oss om samhället. Det vi ska lära oss och hur vi ska vara. Vi äter mat på bestämda tider. Klockan måste ställas och tider hållas. Det är en slags ordning som formar oss och gör att vi sällar oss till ramar där vi både förväntas och måste delta. Inte alla känner så. När de första betygen inte räcker till, trots att man som elev deltagit på lektionerna, påverkas känslan av att tillhöra. Ett F i betygen berättar att du inte kan det du borde kunna och när betygen termin efter termin inte förändras tvingas man dra sig ur. Kanske tänker eleverna att skolan inte är för mig. Denna hemska tanke. Om skolan inte är för mig så är inte samhället heller det.

”Berget är för högt”

Jag har mött så många elever som kämpar med sina läxor, sina uppgifter, sin sinande ork att hänga med och som lektion efter lektion upplever sig bli dummare och dummare. Fattar noll och ingenting. Åtgärder ges och skolan försöker hålla målsnöret framför näsan på eleverna men tappet är för stort. Berget är för högt. Framtiden är skymd. Inte ens försvaret kallar den som inte har gått någon slags utbildning i gymnasiet.

Det finns inga jobb. Det finns ingenting efter grundskolan. Det krävs mycket av en förälder att hålla sin tonåring under armarna. Psykisk ohälsa kommer som ett brev på posten. Om man inte är efterfrågad eller hör hemma någonstans är ensamheten och utanförskapet ett faktum.

Jag minns en elev på en skola jag handledde. Läraren berättade resultaten på matematikproven. Han hade fått godkänd. Med nöd och näppe. Hans ögon strålade. Han var så glad. Stolt också. På kvällen firade familjen. Det ger resultat när man verkligen vill och pluggar på. Mammakramen var den största någonsin. Sonen blev ett ljus. Dagen därpå delades proven ut. I hörnet av elevens prov stod det F. Eleven hade inte lyckats denna gång heller trots sina vedermödor. Hans stolthet, hans känsla av att kunna och hur det påverkade honom och hans familj var det jag tog till mig. Läraren, som på inget vis menade illa, hade läst fel på en rad och lämnat ut fel uppgifter.

”Önskar sig en framtid”

Det är så sällan vi ser hur de här eleverna kämpar på, att de försöker klara sig över gränsen till ett F. De önskar sig en framtid. De vill den av flera skäl än de egna. En stolt förälder, en glad familj och med den en visad tilltro. Den stökige pojken i årskurs åtta berättade att han var stökig i klassrummet men aldrig när läraren berättade. Då lyssnade han noga, memorerade det läraren sa och mumlade för att minnas och behålla det han fått lära sig. Men så kom proven. Han klarade inte av dem. Stökigheten blev ett sätt att orka med. Allt var så meningslöst i skolan.

Vart är vi på väg?

Det är en fråga att ställa sig på den station man befinner sig på. Vad är det som skaver i skolan? Vad är det som gör att vi inte lyckas? Vad är det som gör att eleverna kommer till skolan?

Måste finnas plats för oss alla

Dådet genomfördes av den man som inte längre gick i skolan. Hans skoltid gav honom inga nycklar. Det är inte skolans fel. Skolan kämpar också. Men det är något fel på den station vi befinner oss på. Vi springer på tåget mot framtiden. Att några står kvar på stationen, övergivna och vilsna, blir en senare fråga. För vem kan man undra. En skenande våldsvåg kräver att vi faktiskt vänder på våra idéer och tankar.

När drottning Silvia frågar vart fina Sverige tog vägen ställer hon den fråga jag också vill ställa. Det ska finnas plats för oss alla. Det måste finnas vägar för den som lämnar skolan utan utstakade framtidsvägar. En vore att faktiskt erbjuda en tjänstgöring inom det militära. Lumpen, som även har vapenfria möjligheter, helt enkelt. Där fångas vi in i en gemenskap och i ett syfte. Det borde vara en väg. Vi behöver vägar, flera än jag kan hitta på. Men vägar som leder in i samhällskroppen. Inte från den.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Vi behöver bemanna skolorna med fler vuxna

Körling: Min respektlösa fråga gav mig en funderare

Körling: Barn läser inte för att göra vuxna glada

Körling: Pajkastningen mellan hem och skola är destruktiv för alla