Körling: Skolan är det bästa skyddet våra barn har

Nu har skolan börjat. Barn och unga morgonpromenerar iväg. Skolgårdar fylls. Det rings in och rings ut. Skolan är stabil när det kommer till ramarna. Klockslag, skolmat och raster. Röda inslag i grönträden. Skolstarten annonserar hösten. Ruskar av ledigheten. Böcker öppnas. Pennor vässas. Läsåret tar sin form.

Får sms från lärare. En lärare sitter på en båt för att ge barnen på en ö skola. En annan lärare delar med sig av klassrummens ordning och välkomnande. Böckerna framdukade. Varenda unge är i skolan. Eller bör vara där. När jag ser en pojke, runt 12 år, gå omkring i centrum kan jag med blotta ögat se att något är fel. Det är skolplikt. Det är skola. Det är schemalagd tid. Han ska inte vara där han är just nu. Han ska vara i klassrummet. Han ska vara saknad i sin bortavaro. Inte anmäld i sin frånvaro. Han ska letas upp, lockas tillbaka till gemenskapen och väl där bemötas av vänliga ögon som inte överger. Han kan vara på glid. Han kan vara utputtad. Elever som inte känns som vänner. Han kan också vara påpassad av intressenter som inte hör till de laglydiga. Skolan måste ringa in honom.

Såg han att jag undrade?

Han besvärar mig när jag tänker på honom. Jag såg hans ögon. Vi tittade på varandra. Det var inte enkelt att se honom, svårare var det med ögonkontakten. Såg han att jag undrade? Gav det honom hopp om ett vuxet stöd och förståelse? Jag anade att det fanns ett hopp i honom. Det fanns ännu ett hopp. Hur länge kan han hoppas på oss vuxna? Han går fram och tillbaka i det vardagsrum som ett inomhuscentrum kan upplevas som. Men han är på fel plats. Scheman har vi alla haft. Vi vet att skolan har börjat.

Som barn försvann jag från skolan ibland. Pappa ville umgås och hämtade mig. Så kunde det vara med skilda föräldrar. Pappa passade på. Och jag ville vara med honom. Men alltid kom någon vuxen och ställde sig frågande till att jag inte var i skolan. På bussen kunde en tant luta sig fram och fråga pappa om flickan inte skulle vara i skolan. Jag fick en yttre röst till den inre jag hade. Jag ville vara i skolan. Inte slitas från den och vara med pappa. Jag upplevde det som ett skydd. Andra såg och lade sig i. Påminde om skolan. Det var också en syn på skolan som en rättighet och en plats för mig och mitt lärande. Tanten fråga stärkte mig. Det var inte rätt att jag var ute med pappa. Jag skulle minsann vara i skolan. Där jag också ville vara.

”Och maten, alltid maten”

Skolan är en ordnad plats. Också för den som inte har det ordnat. Det betyder att något annat erbjuds för den som har det trassligt. Det bör skolan vårda och polera fram.

Skolan är också ett skydd från sådant barn inte ska dras in i. Och maten, alltid maten. Den betyder mycket för barn som inte äter gemensamt med andra. Också de som inte kan äta sig mätta i hemmet. Måltiden som också bör göras medvetet mer social. Vi utfodras inte. Vi äter tillsammans och lär oss saker som är viktiga för gemensamma måltider. Det betyder att vi kan äta i andra sammanhang där maten är en del av gemenskapen.

Läraren som delar sin glädje över att vara lärare och nyfiket väntar på eleverna för att ge dem det som de ska få kan utan att ana det ge en annan bild av lärande, samvaro och tillhörighet. Pojken, vars ögon jag tittade in i, ville till skolan. Han hade kommit på avvägar. Ännu formbar och vädjande kunde jag visa honom tillbaka in i den.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Nu är nyfikenheten viktigare än förra läsårets dystra resultat

Körling: Plötsligt behöver eleven den där dikten jag läste för längesen

Körling: En sommar utan läsning – då gick min hjärna i dvala

Körling: Därför fortsätter jag envist hälsa på alla elever jag möter