Körling: Så försvinner elevernas rädsla för att göra fel

Vi skulle rita en spindel i ett nät. Fröken hade visat hur man skulle göra. Först skulle vi rita nätet. Sedan skulle vi rita in spindeln. Jag ritade min spindel och mitt spindelnät. Nästa dag hade fröken satt upp alla spindlar med spindelnät på väggen. De såg likadana ut allesammans. Min teckning saknades. Jag frågade var min spindel fanns men fröken sa att den inte passade in eftersom jag inte ritat som man skulle. Jag blev ledsen. Jag funderade länge över vad för fel jag hade gjort. Jag kunde själv inte se vad som skilde mitt spindelnät från de andra. Än idag förstår jag inte varför. Jag lärde mig att jag inte alltid såg på samma sätt som alla andra. Men trots det deltog jag i det som skulle göras.

Instruktioner är svåra att följa. Steg för steg ska man göra. Anvisningar som ska leda fram till ett specifikt resultat. Den som ger instruktionerna har målet i sikte. De som följer instruktionerna försöker att förstå hur att göra lika. Något tänkande om det vi ska göra handlar det inte om. Inte ställs vi inför frågor hur vi ska göra och vad som händer om vi inte riktigt gör likadant. Måste vägen vara utstakad? Vi lär oss så olika och därför är våra vägar så olika. Ibland blir det också lite olika utfall på det vi gör, kanske inte riktigt samma, dvs inte längre ett plagiat utan mer en tolkning.

”Jag ger sällan instruktioner”

Konstnären Lars Lerin beskriver i boken Naturlära (2014) att hans lärare gjort ett nedslag efter att ha upptäckt att eleven Lars ritat svarta konturer kring björkar och moln på sin teckning. Såna konturer existerar inte i naturen, sa läraren med bestämd röst. Men saken är den att i Lars teckning fanns det konturer kring träden. Det som inte fanns för läraren fanns för eleven Lars. Det är lärarens inre mall som har stött på hinder. Det färdiga resultatet är inte samma som det läraren sett inom sig. Frågan är vad läraren kan komma att se och vad ett sådant förhållningssätt kan leda till. För skoleleven Lars blir detta ett minne som han senare skriver om i sin bok, då som konstnär.

Jag ger sällan instruktioner. Däremot visar jag fler vägar och olika resultat som trots det också berättar att vi nått vårt mål. Mina funderingar som lärare handlar mer om att förstå hur en elev lyckades förstå och vad som behövdes för att eleven skulle göra det. Inte behövdes det några instruktioner. Det behövdes samtal om hur eleven tänkte kring uppgiften men också att få upptäcka befrielsen i att få tänka själv. Det är tänkandet som ska aktiveras. Hur tänker vi om det problem vi har fått att lösa. Hur är min väg till detta uppställde mål? Hur ska jag återge en spindel eller en björk? Hur tänker jag om dikten och vilken resonans får den i mig? Vad tänker alla de andra i rummet? Det jag upptäcker är att fler elever kommer till tals och att de som inte tidigare vågat pröva nu kan göra det. Det är den där rädslan för att inte göra rätt som försvinner.

”Det blev inte precis men det blev så här”, berättar eleven i årskurs sju.

”Aha, du tänkte så, så tänkte inte jag”, svarar en annan elev.

I arbetet ser jag därmed också något av den kreativitet som arbetet behövde och som gjorde eleven mer motiverad. När eleverna får ta del av varandras arbeten möter de inte riktigt det de själva har gjort eller tänkt. De upptäcker att det finns olika svar på en uppgift. Vägarna blir synliga genom elevernas svar på undervisningen. De upptäcker hur olika man kan tänka och därmed göra. Också jag lär mig. Vi behöver inte alltid det reproducerande svaret på hur. Vi behöver tankeutbytet. En tanke som möter en annan tanke resulterar i flera tankar och därmed aktiveras våra innehåll med nya kunskaper och får därmed flera ingångar och alternativa lösningar.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare

LÄS ÄVEN

Körling: Läsförmågan får aldrig överges och förväntas vara en färdig kunskap

Körling: Så kan skolan möta barnens oro för krig

Körling om Pisa-raset: Skapar ett helvetesgap att inte kunna läsa

Körling: Det är inte skryt att berätta om sitt viktiga arbete som lärare

Körling: Ett skärmstopp främjar den så viktiga ögonkontakten