Körling: Så drabbar stressen i skolan både elever och lärare

Som högstadielärare sprang jag genom korridorerna från en klass till en annan. Rasterna var blygsamma vilket betyder en noggrann planering från morgon till eftermiddag. Allt måste vara klart innan första lektion. Toalettbesöken, ja, de måste vänta. Väl hemma pustar jag ut och sitter länge på toaletten. Det där med toalettbesöken vill man ju inte tala om som lärare men ändå är det inte så många lärare som hinner med just det. Det skyndas i skolan.

Tidsbristen är drabbande. Både elever och lärare påverkas. Elever kan stanna kvar på rasten för att fråga eller berätta och en del har inte avslutat arbetet och vill inte heller göra det. De sitter kvar. Tänker och skriver. Det är ju ett drömläge att under rasten få en otvungen kontakt med eleverna. Men när jag äntligen får ut eleverna och kan låsa klassrummet är jag redan sen till nästa lektion. Jag kommer springande med andan i halsen. Jag kommer inte i tid. Väl där kommer jag inte ur min känsla av att skynda. Pulsen är högre än vad den borde vara. Jag måste medvetet hejda mig, stanna upp i språnget, fånga nuet och landa i närvaron. Se eleverna och hälsa dem välkomna till lektionens innehåll.

”Jag måste hejda mig”

Men det värsta är att jag är kvar i min stress, kommer inte ur den annat än genom medvetenhet och hårt arbete. Jag måste hejda mig, stanna upp för att se eleverna och möta dem med närvaro och intresse. Överläkaren Peter Strang skriver i boken ”Att höra till” om den här känslan av att skynda, springa och vara sen till patienter som väntar men hur han, precis innan han mötte sina patienter, stannar upp och väljer aktivt ett förhållningssätt. Det har också varit min räddning. Jag stannar upp, tar in det som är och bestämmer mig för att se eleverna och välkomna dem till ämnet och till lektionen. De har rätt till sin lärares närvaro och de måste få tillgång till lärarens närvaro och kunskaper.

Jag minns en lärare jag, som handledare, följde under en hel arbetsdag. Hon hade religion i årskurs åtta. Där arbetade man med världsreligionerna. Läraren var kunnig och eleverna lärde sig det de skulle. När rasten kom skyndade läraren att packa ihop sina böcker, papper och dator för att sedan springa genom halva skolan till eleverna i årskurs fem. Där hade hon hem- och konsumentkunskap. Klassrummet var väl förberett redan sedan tidigare och det fanns smör, mjöl och jäst på borden för att eleverna skulle kunna baka de där bullarna hon lovat dem förra lektionen. Jag var förundrad över lärarens förmåga att ändra sitt språk från att ha samtalat med årskurs åtta i religion till att samtala med årskurs fem om ett helt annat ämne. Hon såg förvånad ut. Tänkte inte så mycket på det hon faktiskt möjliggjorde. Vi kom att tala mycket om det en lärare gör men som ingen egentligen ser eller förstår.

Så mycket kunskap blir tystad

Nu är det en ny termin och ett nytt läsår. Vi behöver mer av tid för undervisningen och ordentliga mellanrum mellan lektionerna. Men framför allt – vi behöver mer nyfikenhet från både rektorer och kollegor. Vi behöver den långsamhet som möjliggör för kontakt, småprat och de där tankarna som kommer upp hos. Det är inte fortbildning skolan behöver utan respekt och nyfikenhet på det lärarna på skolan gör och hur de tänker. Det finns så mycket kunskap som lärare besitter men som förefaller ha blivit tystad.

Läraryrket är en profession. Den kommer med flera års studier, yrkeserfarenhet och den lärdom som kommer efter lektioner och åter lektioner skoltermin efter skoltermin. Lärare står de växande barnen nära. Skolan är, för att låna Sven-Eric Liedmans ord från boken ”Tidens smala näs”, ”bräddfulla av ungt liv”. Som lärare har jag alltid upplevt det vara en ynnest att vara i de växande barnens närhet och försöka förstå vad som påverkar dem i denna tid, se världen med deras ögon och samtidigt bidra till att de får alla redskap de behöver för att utveckla förmågan att tänka, fråga, förundras och fantisera. Att vara mitt i den ”vitalitet som hör till deras ålder”.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Skolan är det bästa skyddet våra barn har

Körling: Nu är nyfikenheten viktigare än förra läsårets dystra resultat

Körling: Plötsligt behöver eleven den där dikten jag läste för längesen

Körling: Därför fortsätter jag envist hälsa på alla elever jag möter