Körling: Plötsligt behöver eleven dikten jag läste för längesen
Krönika Så plötsligt söker eleven upp mig. Han behöver den där dikten jag läste för länge sedan. Den om att ”gråten är min då du gråter”. Han är kär, skriver Anne-Marie Körling.
Poeten Bruno K Öijer beskriver i dikten Fantasin (2014) hur han i skolan får till uppgift att skriva om sitt sommarlov. Ett sommarlov som inte hade allt det som de andra tycktes ha haft. Han fantiserade ihop hur han under långa sommarveckor räddat en spindel som skadat sitt ben. Berättelsen var den enda som lästes upp inför klassen. När pojken lämnar skolan för dagen och går över skolgården förvandlas också den till ett semesterparadis med medelhav och palmer.
Dikten berör och påverkar mig. Den får mig att tänka och tänka om. Den rör omkring i känslorna. Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser den. Den överger mig inte. Ger mig nytt att tänka på. Inte sällan möter jag elever som plötsligt börjar skriva och som slutar att se pappret som tomt och vitt utan mer som en uppmuntran. Ett vitt papper är en plats att formulera sig på, tänka genom och utforska sitt berättande genom att skriva.
Dikter tar sig förbi förståndet
En elev sa att han liksom inte fattade att han skrev det han skrev. Det liksom bara kom när han skrev. Vägen dit har kantats med undervisning och en slags evig påminnelse om att vi inte genast måste tänka på betyget eller hur mycket vi ska skriva för att få godkänt. När en högpresterande elev skrev en dikt med två ord undersökte eleven om jag stod för det jag sa. Jag läste det eleven skrivit och reagerade. Inte på mängden utan på innehållet. Eleven hade skrivit ”Oj. Livet!” Jag höll mitt ord och talade om innehållet och inte mängden. Nästa text eleven skrev ville aldrig ta slut utan eleven fortsatte att skriva över flera lektioner.
Det fina med att läsa dikter och möta dem tillsammans är att de tar sig förbi förståndet och låter tanken vakna tillsammans med känslorna. Det finns heller inget rätt eller fel. När dikten når oss rör den om inom oss, ger oss bilder, tankar och frågor. En dikt kan man ta emot utan att göra något endaste med den. Som när jag läste och visade fram dikter för eleverna i årskurs sju. Reaktionerna lät inte vänta på sig. En elev sa att ”jag förstår inte men ändå så förstår jag den. Jag blir så himla berörd. Måste jag veta varför?”
Med några få ord, korta meningar skapar dikten en större text inom oss. Dikten är som ett frö för något större som växer inom oss. Detta större finns i gemenskapen med andra som också möter samma dikt. Vi ser, tänker och känner så olika. Dikten ger oss därför en möjlighet att upptäcka att vi är varandras källor och att vi genom dessa källor lär oss att vi tänker olika.
”Som ett hugg slår det mig”
Jag läser Bruno K. Öijers dikt om och om igen. En del av innehållet har jag tagit för en sanning. Jag tycker om den där läraren som håller fram det eleven har skrivit och som därigenom skapar förutsättningar till den förändring som förvandlar skolgården till något ”skummande blått”. Men som ett hugg slår det mig att kanske hela dikten är en fantasi, en drömsituation där eleven som skrev önskade sig den uppmärksamhet som den skrivna texten fick av läraren. Något som kunde ha ägt rum. Något som borde ha ägt rum.
Snart kommer Svenska Akademien med den nya diktsamlingen ”Tid för poesi”. Rik på innehåll och gratis, en gåva. Eleverna i årskurs fem kommer att berikas. Dikter hör samman med det livslånga. En dikt överger inte. Den finns där och påminner om sitt innehåll och kan vara just den dikt man behöver för att sätta ord på något man inte själv förmår att formulera. Eleven i årskurs nio har fått lyssna på många dikter. Jag har högläst. Så plötsligt söker han upp mig. Han behöver den där dikten jag läste för länge sedan. Den om att ”gråten är min då du gråter”. Han är kär. Dikten både håller och skapar kontakt.
Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.
Fotnot: Dikten Fantasin återfinns i Bruno K. Öijers ”Och natten viskade Annabel Lee” från 2014
LÄS ÄVEN
Körling: På rasten är han kung – i klassrummet ”dum i huvudet”
Körling: En sommar utan läsning – då gick min hjärna i dvala
Körling: Vad ska vi läsa i dessa dystra tider?
Körling: Alla barn längtar inte efter sommarlovet
Körling: Därför fortsätter jag envist hälsa på alla elever jag möter
