Pajkastningen mellan hem och skola är ett sätt att fortsätta bolla skuld fram och tillbaka. Den bidrar inte till några förändringar, skriver Anne-Marie Körling.

Hur är det ställt med tilliten till skolans arbete? Det funderar jag ofta på. Föräldrar som inte litar på att läraren kan sitt arbete, som önskar nagelfara lektioner och bedömningar med vässad rödpenna, allt för att leta fel och söka träff så att läraren darrar på osäkerheten och rubbas att lita på sin förmåga och sitt kunnande. 

Men det är inte så konstigt att vi har hamnat där. Vi lever i en nöjd-kund-värld där vi i varje möte med en annan ska avge hur vi upplevde och kände för det hela. Det kan röra leveransen, hur vi blev bemötta av kassörskan och hur snabbt vi fick hjälp med det vi undrade och så de där mejlen som återkommande påminner oss om att svara på hur leveransen upplevdes då vi fick det där vi beställt på nätet.

Läraryrket har under lång tid tvingats anpassa sig till påhitt, nytt och för att i takt med tiden vara med på innovationerna. Skolan ska springa in i framtiden. Vi glömmer att lärare dagligen möter elever som växer upp här och nu. Elever som behöver vår närvaro och vårt hopp. Hopp om både den enskilde och om klassen samtidigt som viktiga kunskaper ska bli elevernas. Vattnets kretslopp, kemiska beteckningar, planeternas förhållande till varandra och hur man löser ekvationer.

”Inte där jag vill hamna”

Skolan är en myndighet. Som sådan har den naturligtvis skyldigheter. Som att lärarens omdömen och betyg kan överklagas och ifrågasättas. Jag har lyssnat till lärares överläggningar kring betyg och vet att de kan. Det som däremot är svårt är att möta en förälders ilskna frågor och ensam möta det som kan upplevas både ifrågasättande och tillintetgörande. Om samma kamp om bättre betyg skulle kunna handla om att driva igenom ett läxläsande därhemma, intresse för kemiböckerna och se till att ungarna läser för glatta livet skulle det bidra till att det egna barnet fick ett högre betyg.

Men det är inte där jag vill hamna. Jag vill inte ge mig på föräldrarna som svar på deras ifrågasättande och ge dem en skopa av den skuld jag själv känner av. Jag vill inte känna skuld. Jag längtar efter det där varma sakliga som bottnar i en gemensam möjlighet att studera hur långt barnet har kommit rörande sitt lärande. Jag längtar efter stabilitet och tilltro. En skola som är stabil och som vågar stå ut, och emot, trots att vinden sliter i rektorers och lärares kappor. Men då är den där gillaknappen i vägen. Den där missnöjet röda-nuna-knapp som kan tryckas ner som ett bittert avtryck och en känsla av hämnd  som kan komma att bidra till en, för skolan, försämrad nöjd-statistik. En oro som kan få varenda rektor att kalla lärarna till möte. Och så är det i gång igen.

”Vänta in svalkan”

Pajkastningen mellan hem och skola är ett sätt att fortsätta bolla skuld fram och tillbaka. Den bidrar inte till några förändringar. Den bidrar till en kamp som ingen hemma vid köksbordet eller vid lärarkatedern önskar sig. Det värsta är dock att allt detta drabbar barnen. De vet inte hur de ska våga gilla läraren när föräldrarna sagt sitt därhemma. Det drabbar ämnet som läraren undervisar i: ”Matte är inte min grej. Läraren är urkass och orättvis.”

Jo, visst hatade jag min mamma när jag kom hem och var surare än surast på min lärare i matematik, han som gjort det svårt för mig och som menade att jag måste träna mer på och ”bla, bla, bla” berättade jag därhemma. Mamma som envist litade på lärarens kompetens och kunnande sa att

”Om en vecka kommer du gilla din lärare igen. När du kan det läraren försöker få dig att förstå.”

Det är så stor skillnad på ett snabbt omdöme där gilla-markören dominerar och den evighetslånga vecka som behövs för att allt ska kännas tryggt både hemma och i skolan. ”Vad fattas min kärlek”, frågar föräldern i dikten. Det är svalkan orosfrågorna behöver. Svalkan som inte handlar om att lämna ogjort bakom sig utan att vänta in en lagom temperatur på känslorna. Det gäller i båda riktningar. Skola som hem. Vänta in svalkan. 

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: När läsningen inte fungerar – lägg allt annat åt sidan

Körling: Vi lärare har mycket att lära av varandra

Körling: Skolverkets listor är här – låt oss läsa nu

Körling: Låt oss inspireras av alla underbara lärare i litteraturen