Körling: På rasten är han kung – i klassrummet ”dum i huvudet”

Längst bak i klassrummet, långt ifrån lärarens tavla och de andra elevernas röster sitter han. När läraren vänder ryggen till och skriver något på tavlan smiter han ut och lämnar platsen. I klassrummet känner han sig misslyckad och utanför. I skolans korridorer är han kung, i klassrummet ”dum i huvudet”. Hans egna ord. Rasterna äger. Han är populär. Kompisarna är många. Också de från andra årskurser kommer. Det är gänget. Där är han både uppskattad och upplyft. Det är där buset kan ta fart. Det är i gruppen språket utvecklas. Det språk som inte främjar. Språket som bara kan användas här. Men inte i affären, inte hos rektorn eller hos tandläkaren. De som lyckas i skolan har språket, kan använda det i olika sammanhang och uttrycka sig på ett nyanserat sätt.

Det är stora klyftor i skolan. Klyftorna som ökar i varje klassrum. De som kan hänga med och som försöker göra sitt bästa för att få betyg och ett livslångt perspektiv som berättar att i framtiden ska jag bli något. Kanske ingenjör. Eller advokat. Läkare vill föräldrarna. Killen längst bak, han som smitit ut från lektionen, han som äger rasterna och korridoren tänker att jag är bäst på att vara sämst. Det är en roll. Med den kommer attityderna. Murar byggs upp för att skydda det faktum att skolan för länge sedan sprungit förbi pojken. Han kan inte längre hänga med. Läsförmågan är tragglig och räcker inte till för att läsa i fysikboken. Han bryr sig inte. Läraren försöker locka honom in i det undervisningen har att ge. Men kan inte stanna länge. Det är många elever i ett klassrum.

”Lär sig att de inte passar in”

Det är djupt orättvist att de elever som inte kan läsa inte får den undervisning de behöver. Det handlar inte om lärarnas ovilja till att ge dem möjligheten. Det handlar mer om känslan att vi måste skynda för att lära oss. Vi tappar några på vägen. Vi får problem med dem som inte kan. De stör. Förstör. Hotar ordningen. De lär sig att de inte passar in. De passar in utanför. På rasten. Skolan är ett litet samhälle i miniatyr. Snart är de som är utanför innanför vad de tror kan vara en karriär och där de kan fortsätta att äga mellanrummet. Där de kommer att vara bäst.

Vi måste ta bättre hand om de som är längst ifrån, locka in dem i skolan, ge dem undervisning och utbildning. Låta dem känna gemenskap i den samvaro som skolan också är. Med alla medel socialisera in i skolan och därmed också samhället.

LÄS ÄVEN

Körling: Att banna en bok är att banna ett barn

Körling: Vetgirigheten får eleven att låna böcker från översta hyllan

Körling: Livsviktigt med böcker för att barnens fantasi ska flöda fritt

Körling: Alla elever lyssnar uppmärksamt trots att de inte förstår ett ord