Körling: Nej, läsningen i skolan kan inte skjutas åt sidan

För några veckor sedan gick vi ut för att titta på månen. Det var något speciellt med den. Den skulle upplevas vara större, lysa starkare och för en stund vara närmare jorden än vanligt. Då fick den ett nytt namn. Den blev supermånen.

Tankarna gick till supermånen när jag under helgen skulle fira Read hour och under en timme läsa mig lycklig. Jag ville sälla mig till de många som gjorde samma. Supertimmen där vi lyfte läsningen och där vi kunde ana att många andra också satt med sina böcker och läste. En kollektiv gemenskap av läsare. Då ringde telefonen.

Varje dag innebär många sidor text

Det var en lärare som förtvivlat ville fråga om hur och om man skulle läsa i skolan. Läraren var ledsen och lite arg. Begripligt eftersom läraren upplevde att lärarens kunskaper inte längre räknades. Något nytt skulle göras i skolan var det bestämt. Läsningen fick, ja… skjutas åt sidan en aning. Jag tummade på min bok, den som längtade efter mig och mina tankar. När det kommer till läsförmåga, läsintresse och läsvanor kan vi inte skjuta den frågan åt sidan. Allt bygger på att eleverna måste kunna läsa. Varje dag i skolan innebär många sidor text. Inget ämne undantaget. Genom livet följer texterna oss. De som kräver av oss att vi ska läsa och de som vi kan välja att läsa. Den läsningen som erbjuder oss en stunds glädje eller får nackhåren att resa sig och vi inte längre kan släppa boken eller motstå bokens kommande sidor. Eller poesins stilistiska textrader som kan få våra tankar att vindla och dansa samtidigt som hjärtat tycks ha fått en livsinjektion.

Nej, läsandet i skolan måste vara en daglig fråga. Inte en fråga vi skyfflar undan en termin då annat ska läggas fram i tron att vi håller ett pekfinger i luften för att famna det som är i tiden.

Då tystnar lärare

Jag lyssnar på läraren. Trettio år i tjänst. Klass efter klass har läraren undervisat. Så mycket kunskaper besitter läraren. Varför ängslas läraren då? Läraren får inga frågor om sitt arbete. Skolan borde vara en nyfiken verksamhet tänker jag ofta. Men möter den sällan. En lärare som plötsligt får en elev att läsa måste få sprudla sin glädje i vartenda rum i skolan och vi andra skulle nyfiket formulera våra frågor om hur och vad. När nya saker förväntas vara på tapeten i skolan utan att vi frågar varandra vad som redan äger rum och vad vi inte kan förändra tystnar lärare och börjar fundera över att söka tjänst vid en annan skola. Lärarbyten kullkastar den viktiga kontinuiteten för eleverna. De lärare som påminner om att eleverna ska få lästid, böcker, bibliotek och en god läsundervisning är inte motvalls. Tvärtom. De vet vad de ska göra och de vet hur de ska göra det. Och det fina är att de också vill göra Sverige läskunnigt.

Läsning är skolans huvuduppdrag

Jag vill försvara läsandet i skolan. Om skolan inte ger plats till läsande, till skolbibliotekarier och skolbibliotek som dignar av böcker och främjar vägen till sakprosa, poesi och skönlitteratur så försvinner möjligheten för de som inte läser hemma. Jag vill också påminna om att ge eleverna en läsupplevelse, det är så vi kan förklara vad det är att läsa. Läsupplevelsen, den egna eller den gemensamma, är vägen till en försiktig nyfikenhet på litteraturen.

Läsförmåga, läsutbildning, läsupplevelser och den livslånga läsningen är skolans huvuduppdrag. Utan läsförmåga är skolan trist och obegriplig.

När jag avslutar samtalet med läraren har läraren återknutit till sina erfarenheter, insikter och kunnande. Jag pustar ut för en stund. Så öppnar jag mejlen. Där väntar en annan lärare med samma fråga.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Så drabbar stressen i skolan både elever och lärare

Körling: Skolan är det bästa skyddet våra barn har

Körling: Nu är nyfikenheten viktigare än förra läsårets dystra resultat

Körling: Plötsligt behöver eleven den där dikten jag läste för längesen