Körling: När läsningen inte fungerar – lägg allt annat åt sidan
Krönika År efter år har vi konstaterat att eleverna läser mindre. Vi har vaggats in att tro att genom att ge dem mindre att läsa kommer vi att möta upp dem och få dem med oss. Det är inte den form av anpassning vi ska hänge oss åt, skriver Anne-Marie Körling.
Under många år har vi känt till att elever har problem men läsningen. Varför de har problem behöver vi förstå eftersom vi kan göra insatser som hör ihop med det vi får veta. Skolan tvingas skynda fram. Kunskaper ska fästas i hast. Att våga stanna upp och skapa förutsättningar innebär en risk. Kanske vi hamnar efter. Men faktum är att de elever som inte klarar av att läsa, inte tycker om att läsa, inte orkar att läsa eller för den delen skyr texter som vore de paria är de verkliga förlorarna. De hamnar på efterkälken samtidigt som framtida dörrar stängs till livsavgörande möjligheter, som studier och ett fungerande socialt liv i samspel med andra.
Jag minns hur vi på en skola iordningställde ett vackert rum intill rektors, behaglig läsbelysning, böcker framdukade och gardiner som gjorde rummet mjukt och välkomnande. Där fick elever från högstadiet, de med bristande läskunnighet och en död lust till böcker, under två intensiva veckor läsa hela dagarna. De hade inga andra lektioner. Det var ett modigt beslut av rektor. Ett beslut som handlade om att göra det som krävdes och verka för att elevernas situation kunde förändras. En lärare, den som bäst var lämpad, fanns där tillsammans med eleverna. Man talade om böckernas innehåll och samtalade om läsandets utveckling.
Jag önskar att detta initiativ återuppstår. Eleverna fick en förnyad kontakt med läsningen. Den främsta anledningen var kontinuiteten med en och samma lärare.
”En kvart om dagen är ynkligt lite”
År efter år har vi konstaterat att eleverna läser mindre. Vi har vaggats in att tro att genom att ge dem mindre att läsa kommer vi att möta upp dem och få dem med oss. Det är inte den form av anpassning vi ska hänge oss åt. Tvärtom ska vi ge dem mer att läsa, längre texter och samtidigt säkerställa att de har fått eller kommer att få läsupplevelser som gör att de också lär sig att det finns något i detta läsande som påverkar dem. De ska också få mer tid att läsa på. En kvart om dagen är ynkligt lite. En timmes daglig läsning anger att den är viktig. Det är i klassrummen detta måste ske. Där är läraren. Där läraren är kommer innehållen. Som den lärare som kontaktar mig. Hon berättar hur hon skapat intresse för läsandet genom föra in poesin i klassrummet. Poesin var vägen till läsupplevelsen. Poesin möjliggjorde för elevernas egna dikter. Så enkelt kan det förefalla. Men det handlar om att våga gå mot det skyndsamma och det hastiga, gå emot det ytliga och det mätbara och våga sig in i djupet av undervisningen tillsammans med eleverna. De måste få tänka och känna. De måste få möta och utforska. De måste få hitta sina vägar in i litteratur och sakprosa.
När jag tyst smyger in i årskurs fyra får jag lyssna till lärarens dramatiska stämma som får oss att känna att draken Katla är i klassrummet. Eleverna följer med i sina böcker. Några med pekfingrarna. Samtliga elever är där i boken. Det är en eld som brinner där. Jag tar med mig värmen när jag går över skolgården. Det är snart första advent. Det första ljuset är tänt. Det lyser över undervisningens innehåll. Det mörker som läraren bestämt sig att gå emot. Det ljus läsningen behöver är tänt.
Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.
LÄS ÄVEN
Körling: Låt oss aldrig bli för vuxna för barnböcker
Körling: Det som inte kan sägas måste gå att läsas
Körling: Det gör fysiskt ont i mig när elever inte får läsa det de vill läsa
