Körling: Min respektlösa fråga gav mig en funderare

Ingenstans hittar jag nycklarna. Utan dem kommer jag ingenstans. På väg över skolgården ser jag räddningen. Det är fritidspedagogen som tillsammans med eleverna springer över utlagda rockringar i en lek vars regler endast är begripliga för de som är med. ”Kan du öppna åt mig?” frågar jag. Han ber mig att vänta. ”Det är min tur och jag vill inte lämna leken.”

I samma stund inser jag att jag inte respekterat leken, eleverna eller pedagogen. Jag har trängt mig på utan att visa hänsyn och respekt för det som är viktigast i skolan. Den som handlar om att inte göra skolan till en plats för vuxna med företräden utan en plats där innehåll inte är något man kan lämna vind för våg. Min egen stress över att vara utelåst skolans rum trängde undan min förmåga att se och förstå. Den där stressen som lite då och då gör sig påmind och som försvårar närvaron här och nu. Fritidspedagogen fick mig att stanna upp för att verkligen se det som pågår. ”Jag kan inte lämna eleverna och leken hur som helst”, säger pedagogen.

”Undervisning pågår. Stör ej.”

Pedagogen som inte genast lämnar leken vet vad han gör. Han har fått en hel grupp att leka, ha roligt tillsammans och han deltar eftersom hans delaktighet påverkar och förstärker. Markeringen mot mig är viktig. Den berättar att det som sker är viktigare än något annat. Inget kommer mellan pedagog, elev och innehåll.

Undervisningen borde betraktas på samma sätt. En lärare, en elev och något mellan dem är undervisningens förutsättningar. En lektion räcker inte för att tro sig veta något om hur läraren bygger upp det innehåll eleverna ska få möta. Förhållningssätt kan man läsa av direkt. Det syns i blicken, i tonfallet och hur läraren bemöter sina elevers olikheter och förmågor. Varje dag står läraren i klassrummet, möter x antal elever och ger dem innehåll de svårligen skulle kunna få någon annanstans. Trots det så har skolan så lite utrymme för samtalen och tankarna kring hur, vad och varför. På varje klassrumsdörr borde det stå ”Undervisning pågår. Stör ej.” för att påminna oss om det viktiga arbetet som sker i klassrummet.

Fina minnen från Japan

Under en av mina resor besökte jag ett japanskt klassrum. Det var rektorn som tog emot mig. Rektorn var lågmäld och ödmjuk. Han ville visa det finaste hans skola hade. När vi bugat oss för den undervisande läraren och läraren bugat för oss vände sig rektorn till mig och sa: Det finaste skolan har att ge är undervisningen. Under hela lektionen satt rektorn stilla, han vände sig inte en gång till mig, han sa inte ett ljud. Han höll sina varma ögon på läraren. Lärarens undervisning handlade om kroppen. Jag kunde ingen japanska så jag förstod inget av det läraren sa men ändå förstod jag vad det handlade om.

Läraren undervisade i tre minuter. Under dessa minuter undervisade läraren om den mening som var tecknat på tavlan. Eleverna fick fråga och prata och läraren tog fasta på deras frågor och vävde in det i undervisningen. När tre minuter hade gått fick eleverna fyra minuter för att två och två berätta och beskriva det som stod skrivet på tavlan. Eleverna fick ställa sig upp, prata så mycket de ville och behövde och de fick också skratta. Därefter tog undervisning över igen och då var innehållet ytterligare en tecknad mening. Så fortsatte det. Ingen tystade eleverna. Läraren lyssnade noga på hur eleverna resonerade. Rektor rörde sig inte. Som en fluga på väggen skulle man kunna tänka sig. Men en fluga stör. Det gör inte en rektor. Han deltar aktivt. Följer med ögonen. Nickar till kunskaperna som eleverna får. När lektionen skulle avslutas stod eleverna upp och högläste det långa stycket text som nu stod på tavlan. Det lät som en sång.

Därefter tackade läraren eleverna och eleverna tackade läraren. Rektorn vände sig leende mot mig. Den där gåvan rektorn talade om – ja – det var skolans undervisning.

Lyft som lärare tog jag stunden till mitt pedagogiska hjärta och bugade inför eleverna, läraren och rektorn.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Barn läser inte för att göra vuxna glada

Körling: Pajkastningen mellan hem och skola är destruktiv för alla

Körling: När läsningen inte fungerar – lägg allt annat åt sidan

Körling: Låt oss aldrig bli för vuxna för barnböcker