Körling: Låt oss inspireras av alla underbara lärare i litteraturen

Många av mina lärarkollegor hittar jag i litteraturen. En lärarkollega jag sällan glömmer är läraren i Viveca Lärns böcker om Eddie och Anders. Den läraren har en lågmäld men envis tro på barnet men vet också vad han kan göra för att minska och lindra det där trasslet som rör hans elev. Inte ett pekfinger höjer han, inte heller motar han bort sin elev med tillsägelser. Han agerar utan att vända upp och ner på elevens värld och identitet. Precis som läraren i Thomas Hallings bok ”Bli ihop”. När den olyckliga pojken känner av sin förtvivlan tröstar han sig i lärarens blick. Den är varm och vänlig.

Också det samtalet går åt pipsvängen

För att inte tala om Pippi Långstrumps lärare. Hon som via hörsägen fått veta både ett och annat om sin blivande elev och därför tar ett medvetet beslut om, eftersom hon vet om sig att hon är både snäll och trevlig, att göra allt för att Pippi ska trivas i skolan. Läraren prövas ordentligt. Pippi kan inte inordna sig i skolans dolda regler och tycker det är fånigt att ställa frågor om det läraren redan vet. Men Pippi är inte där för att lära sig. Hon vill bara ha de där loven som skolbarnen har. Den snälla och vänliga fröken får ofrivilligt lära känna en annan sida av sig själv. Hennes tålamod räcker inte till. Hon behöver prata förstånd med Pippi. Också det samtalet går åt pipsvängen. Men under samtalet återfår läraren sin vänlighet. Hon känner åter igen sig i sin vänlighet. Då ser hon Pippi. Inte behöver hon gå i skolan. Åtminstone inte just nu. Någon skolgång är det inte längre tal om. I samförstånd skiljs de åt. Till synes opåverkade av det avbrott som kom när Pippi ville gå i skolan.

Syltlöken öppnar nya världar

Men det är nog folkskollärare Dahlström som toppar kollegorna. Den lärare P.O. Enquist berättar om i sin bok ”Ett annat liv”. Han tar sitt läraruppdrag på stort allvar och låter eleverna möta det som ännu är okänt för dem. Som det där med syltlöken.

”Ständigt öppnar sig en ny värld tack vare Dahlquist. Under en lektion nämner denne Dahlquist ordet ’syltlök’ och frågar klassen /… / vad de tycker om syltlök.

Ingen har hört talas om syltlök, än mindre smakat. På frukostrasten ställer därför folkskollärare Dahlquist upp eleverna i en lång rad på skolgården, och kommer med en burk syltlök och en sked. Han går så utefter raden och stoppar med skeden en syltlök i munnen på varje elev. Det är spännande.

Det har aldrig skett i Hjoggböle förut.

Sedan går han tillbaka till början av raden och låter alla få en sked av spadet, som dock ar slut vid halva klassen. Alla tycker det är mycket gott och märkligt, och de vittnar inför alla vad de har sett och erfarit.”

(Enquist, P.O. 2009. Ett annat liv. Norstedts förlag.)

De hör hemma i lärarrummen

Genom att smaka på en syltlök får eleverna bekanta sig med något de alldeles nyss inte kände till. Det var en upplevelse som stannade kvar och som kom att berättas i en bok av P.O. Enquist. Visst gör lärare också idag som kollegan i Hjoggböle. Men vi har nog glömt bort allt det märkliga som vi möter i skolan. Vi behöver påminna oss om att det vi gör har värde och att det därmed kan komma att upplevas som värde.

Mitt tredje adventsljus tänder jag för lärarkollegorna i litteraturen och poesin. Låt oss läsa om dem och bjuda in dem att slå sig ner på osynliga stolar i lärarrummen. De hör hemma där.

LÄS ÄVEN

Körling: Skolverkets listor är här – låt oss läsa nu

Körling: Vi lärare har mycket att lära av varandra

Körling: När läsningen inte fungerar – lägg allt annat åt sidan

Körling: Låt oss aldrig bli för vuxna för barnböcker