Körling: Låt oss bli lite mer som världens bästa Karlsson
Krönika Världens bästa Karlsson, säger Karlsson om sig själv. Det går inte att göra hans självbild mindre. Låt oss låna en nypa av Karlssons framtoning. Den skulle göra oss gott, skriver Anne-Marie Körling.
Ingen tvekan om saken! Det är Karlsson på taket som leder en skara elever över skolgården. Eleverna småspringer efter Karlsson, han med propellern på ryggen. Det är så att man smälter i hjärtat. Det är något med den där glädjen och de där hoppsastegen som får mig att rasa mot allt det negativa som skrivs om skolan. Jag tänker ofta så.
Debatten handlar om ordningen, ordningen och åter ordningen. Vi borde tala mer om skolan som en plats för upptäckter och gemenskap. Att få en hoper med elever att skratta är en bedrift, att få dem att springa med likaså och att se en lärare med glädjens lust skapa gemenskap kring ett tema, må vara vilket tema som helst, det är inte gjort i all hast. Den pedagogiska tanken bär upp det som sker. Ett envist, långsamt och medvetet arbete.
”Handlar inte om att skynda fortare”
Jag har under många år handlett lärare i undervisning. En sådan handledning har inte handlat om att få läraren att göra på ett annat sätt och markera fel och döma ut. Tvärtom handlar det om att få läraren att upptäcka undervisningen och lyssna till de tankar läraren har om det som sker. Det handlar inte heller om att skynda fortare och pressa in något mer utan skapa stunder där läraren får se ut över klassen och se hur arbetet blivit elevernas.
Ofta tänker jag på de innehåll som skolan ger; vattnets kretslopp, ekvationerna, samhällsbygget och industriella revolutionen. För att inte tala om grundämnen och kemiska beteckningar och vad dessa berättar. Det är inte fy skam. Tvärtom, det är kunskaper som skolan möjliggör för de uppväxande att få ta del av.
Och samtidigt hör jag hur läraren suckar över det som inte hanns med och att det var lite stökigt i början av lektionen. Den där känslan av stök sitter kvar under hela lektionen trots att eleverna gör uppgifter och faktiskt gör det läraren tänkt sig. Jag brukar ta tid på allt som sker. Sju minuters oordning gör att läraren känner ett uns av misslyckande trots att det efter åtta minuter är lektion och läraren leder det hela. Att tillåta sig se vad som ledde fram till gemenskapen och det ivriga lugn som lektionen mynnar ut i. Att genom lärarnärvaro och nyfikenhet fånga det didaktiska ögonblick där elever och lärare plötsligt möts i undervisningens Bulls eye.
”Låt oss låna en nypa av Karlssons framtoning”
Världens bästa Karlsson, säger Karlsson om sig själv. Det går inte att göra hans självbild mindre. Låt oss låna en nypa av Karlssons framtoning. Den skulle göra oss gott. Lärare tycker om att vara där eleverna är. Det går inte att ta miste på när man ser läraren och eleverna skutta fram över skolgården. Om vi är mer intresserade av hur lärare gör och tänker skulle läraryrket blomma upp. Allt detta som pågår i skolan kräver en varm nyfikenhet och en stunds närvaro.
När Lillebror läser hur man i tidningen beskriver Karlsson som en flygande tunna blir han rädd (Lindgren, A 1968). En tunna är inte vad Karlsson är. Lillebror tänker att det som sägs om Karlsson kan skrämma iväg honom och göra att han aldrig mer kommer tillbaka. Naturligtvis kommer Karlsson tillbaka in i Lillebrors liv. Han längtade efter Lillebror. När Lillebror får höra det blev hans ansikte ljust av glädje. Detta ljus av glädje hann jag se i både elevernas och lärarens ansikte när de sprang över skolgården. En ögonblicksbild som på många sätt fångar skolan.
Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.
LÄS ÄVEN
Körling: Låt oss aldrig bli för vuxna för barnböcker
Körling: Det som inte kan sägas måste gå att läsas
Körling: Det gör fysiskt ont i mig när elever inte får läsa det de vill läsa
