Körling: Låt oss aldrig bli för vuxna för barnböcker
Krönika Barnboksveckan är här. Den firar barnboken. Det borde vi vuxna också göra, skriver Anne-Marie Körling.
Även om du är så gammal och så klok ska du läsa barnböcker skriver Katherine Rundell i sin bok ”Why you should read children’s books” (2019). Jag fann den i en bokhandel i Edinburgh. Där låg den på disken där kunderna betalade för sina bokinköp. Iögonfallande lyste boken röd som en julkula. Titeln utmanar oss som tror oss blivit så kloka att dessa böcker inte tilltalar en vuxen.
Då grät jag en skvätt
En sommar då jag kände mig lite ängslig och då världen föreföll vara alltför stor läste jag böcker av Astrid Lindgren. Läsningen öppnade dörrar till mitt barndomsliv men också fönster som gav mig andra sätt att se. Det var som att bomull trängde undan oron och det farliga blev mindre farligt. Sommaren därpå läste jag Tove Janssons böcker och kunde inte förstå att dessa måste stå på hyllan för barn. Berättelsen om ”Vem ska trösta knyttet” är en berättelse för vilken människa som helst där frågan ställs vad vi gör med allt vi äger om vi inte har någon att visa dem för och dela upplevelsen med.
När jag skriver detta inser jag att det finns massor av författare och bildkonstnärer jag vill hålla fram, men som jag inte nämner här. Att botanisera bland barnböckerna är vad jag kan göra. Jag läste en bilderbok om en liten Fluff och efter några sidor kunde jag inte annat än se hur väl den åskådliggjorde hur man som förälder måste skiljas från sina barn när de kliver ut i självständigheten. Jag grät en skvätt för att boken lät mig göra det. Jag blev berörd och påmind.
I boken ”Från fabler till manga 1” av Ann Boglind och Anna Nordenstam (2015) beskriver författarna hur barnböcker kan ha ett så kallat samtidigt tilltal. Ett sådant tilltal riktar sig både till barnet och den vuxne. Jag minns då jag högläste ”En ettas dagbok” och riktigt njöt när Mimmis mamma, under kvällsläggningen, får veta att barnen ska ha med sig lussebullar till skolan dagen därpå. Mimmi konstaterar på morgonen att hennes bulle är lite bränd. Jag riktigt ser mammans stress över att göra det bra för sitt barn och att samtidigt visa för skolan att föräldrarna minsann läser hembreven och gör det skolan vill. Hon har ägnat natten åt att baka dem.
”Vi har blivit en aning stela”
Bilderboken ”Gropen” av Emma Adbåge skulle ligga på varje lärarrum och påminna oss om att vi är för vuxna. Vi har blivit en aning stela och våra munnar har blivit för raka. Vi har våra regler när barnen har sina lekar. Vi begränsar med tomma nej när vi ser barnen hängivet leka där de inte får.
Och faktaböckerna. De ska lyftas fram. De som fyller läsarna med kunskaper de själva väljer. Faktaböckerna som vi ibland säger nej till eftersom vi inte tänker att de räknas till de böcker elever får läsa. Riv sönder den inre regelboken, det osynliga nej som finns därinne i dig som vuxen. Begränsa inte läsarens lust och nyfikenhet. Det finns inga nej när det kommer till böckerna för barn. Säg ja till det som finns att läsa.
Barnboksveckan är här. Den firar barnboken. Det borde vi vuxna också göra.
Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.
LÄS ÄVEN
Körling: Det som inte kan sägas måste gå att läsas
Körling: Det gör fysiskt ont i mig när elever inte får läsa det de vill läsa
