Körling: Läsförmågan får aldrig överges och förväntas vara en färdig kunskap

Jag kunde läsa innan jag började skolan. Hur det gick till vet jag inte. Jag älskade att orden i boken blev mina och att jag själv kunde läsa det som stod. Min första fröken var mycket noggrann och lät oss möta det mysterium som innebar att en bild av en bokstav kunde bli ett ljud i våra munnar. Vi fick lägga våra händer på kinderna och struphuvudet. Det kändes var i munnen ljudet skapades. Med rullande r skapade vi ord som rita, rum och rör. Ljuden blev ord. Att ljuda är en del av den grundläggande läsinlärningen. I en ledare i Dagens Nyheter beskriver man hur skolan inte längre ljudar och därmed inte följer den forskning som finns på området. Det sägs att skolan gör tvärtom. Ljudningen tycks det vara lite si och så med eftersom lärare inte vill göra lika utan gör som de själva vill och vill därmed vara självständigt egna.

Försvinner för skyndsamt

Det gör ont i en lärare att läsa att vi inte tycks göra det som krävs för att barn och unga till läsare. Under många år har jag besökt skolor och ljudningen tycks inte ha försvunnit. Däremot kanske den för skyndsamt försvinner och att man för tidigt förväntar sig att eleverna vet och kan. Läsinlärning kräver noggrannhet, övning och återkommande repetition. Läsinlärningen kräver att läraren inte känner sig tvingad att skynda och fort komma vidare. Ett annat problem är att ljudningen försvinner efter årskurs två där den i stället skulle kunna vara ett återkommande möte med det skrivna språket upp i årskurserna. Hur kommer det sig att vi kan läsa ordet kö och inte kunna använda samma ljud i ordet kök? Diskussionerna blev livliga och diskussionen om skriftspråkets ljud återigen en upptäckt.

Jag har en annan oro. Det rör hur läsande barn som inte längre får läsundervisning förenklar läsningen. Mina upptäckter handlar om att elever inte längre läser ordens ändelser utan förenklar vilket leder till att ordet bestämda form inte framkommer, inte heller det viktiga plural som anger att det kan röra sig om fler än en. Att läsa en text och förlora ordens ändelser förändrar textens innehåll och hur vi kan och ska förstå den. I årskurs sex frågade jag efter en mening ur de böcker eleverna läste. Det var många elever som var osäkra på hur man identifierade en mening. ”Vad är en mening?” Jag tänker på hur vi har tjatat om stor bokstav och punkt under den tidiga skrivningen men hur vi sedan lämnat detta till glömska.

”Gynnas av lugn och ro”

Ett annat problem är att eleverna tidigt måste kunna berätta om det de läst men de som ljudar är helt upptagna med att få ihop en bild med ett ljud. De kan inte svara på frågor om det som sker mellan raderna. Frågor som kunde gagna deras läsutveckling är att vi ställer frågor som rör den fonetiska förståelsen.

”Du läste flera olika ng-ljud, berätta hur du såg dem och hur du tänkte?”

Jag är av den övertygelsen att barn och unga behöver undervisning som pågår och påminner. Den viktiga grund som läsförmåga innebär kan aldrig överges och förväntas vara en färdig kunskap. Den behöver underhållas. Det finns stor erfarenhet av läsinlärning i skolan. Den erfarenheten behöver uppmärksammas. Det skolan, läraren och eleverna behöver är gott om tid för att slippa springa genom kursplanerna. Läsinlärningen gynnas av lugn och ro, envist arbete och undervisning som inte överges.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare

LÄS ÄVEN

Körling: Så kan skolan möta barnens oro för krig

Körling: På rasten är han kung – i klassrummet ”dum i huvudet”

Körling: Livsviktigt med böcker för att barnens fantasi ska flöda fritt

Körling: Vad ska vi läsa i dessa dystra tider?

Körling: Alla elever lyssnar uppmärksamt trots att de inte förstår ett ord

Körling: Ett skärmstopp främjar den så viktiga ögonkontakten