Körling: Galet att lärare knappt vågar vara sjuka

Feber. Hosta. Som lärare vågar man nästan inte känna efter. Klockan är sex och före halv sju måste man rapportera sin sjukfrånvaro samt sända in något för vikarien att sätta i händerna på eleverna. Sen molar det till i magen. Den där oron som kommer av att man nästan begår något brottsligt. Sjukfrånvaron är inget att leka med.

”Jag kan inte hjälpa det men jag är sjuk”, säger en kollega då hen ringer för att förklara sitt tillstånd.

Läraren är sjukskriven. Ångesten över att inte hinna med och rädslan att inte vara den som ger eleverna de kunskaper de behöver och samtidigt svara på föräldrarnas mejl under rasten och svara på enkäten om arbetsron i skolan har fått lärarens puls att slå i taket för att stanna där. När det händer får läraren höra att läraren på egen hand ska sänka kraven hen har på sig själv.

Då går jag i taket

Det är ungefär då jag går i taket. Jag fräser till som ett tomtebloss. Det låter som om läraren kan välja vilket inte alls är möjligt. En lärares liv är att dagligen leda sin klass, närvara i det arbete som sker i klassrummet, leda lärandet timme efter timme och in i olika ämnen och se till att planeringen för dagen blir som den är tänkt.

Det roligaste som finns är att stå inför sin klass, möta elevernas frågor och ge dem innehåll som får dem att tänka och utvecklas, berättar lärare efter lärare jag samtalar med. Arbetet som pågår där eleverna är, där kunskaperna presenteras och där lärarens undervisning skapar mening och sammanhang. Efter en lektion måste läraren få vila, pusta ut, dricka kaffe och gå på toaletten. Den återhämtning som krävs efter att ha haft en lektion med allt vad det innebär av härbärgering, vända olust till lust och fånga upp de som kan och de som inte kan.

Skolan är en orolig plats

En lärare vet vad som krävs för att skapa lektioner och gemenskap. Det ligger i läraryrket att främja lärandet, skapa gemenskap, se till att eleverna utvecklas både socialt och kunskapsmässigt samt att ge innehåll det liv som kan betyda att eleverna får lära sig.

”Ja, så är det”, säger den sjukskrivne. ”Det finns inget roligare än att vara i klassrummet. Det ger mig mening och jag känner att jag gör det jag ska. Det ger mig mening och jag känner hopp när eleverna börjar fråga och tänka.”

Det är inte där skon klämmer då det gäller en lärares sjukskrivning. Det som klämmer är att skolan är en orolig plats. En lågmäld men pågående oro för hur det ska gå, om resultaten räcker, om skolan gör bra ifrån sig i kommunens mätningar. En oro en lärare inte ska behöva bära på och absolut inte tro sig vara ensam om. Skolan är fången i ett system där den hela tiden förefaller vara efter och ständigt försöker göra något bättre, ovisst vad.

Visa intresse för läraren

Nej, läraren ska inte sänka sina ambitioner eftersom dessa hör till lärarens yrke. Det är skolan som måste bli bättre på att förlägga problemen där de hör hemma, det vill säga i ett system som inte främjar ett lågmält, envist och pågående arbete som kräver sin tid. Ett sätt är att fråga läraren om det läraren gör, visa nyfikenhet på hur läraren löser uppkomna problem och visa intresse för hur läraren ser på sin undervisning. 

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Stöts man ut från skolan, stöts man ut från samhället

Körling: Min respektlösa fråga gav mig en funderare

Körling: Barn läser inte för att göra vuxna glada

Körling: Pajkastningen mellan hem och skola är destruktiv för alla

Körling: Låt oss inspireras av alla underbara lärare i litteraturen

Körling: När läsningen inte fungerar – lägg allt annat åt sidan