Körling: Föräldrar ska inte träda in som lärare

Alex Schulman skriver i en krönika i Dagens Nyheter att han inte accepterar att Skolverket dödar hans sons lust att läsa. Det han syftar på är läsläxorna. Mina erfarenheter är liknande. Ingen läste läxor med mig. Jag läste dem på egen hand men ofta i närheten av någon vuxen. Läxorna tillhörde mig och skolan. De hade inget att göra med min mammas, som dessutom var ensamstående, stöd och hjälp. Hon kunde fråga vad läxorna handlade om men stannade vid det. Det var aldrig något tjat om att göra dem. Det kan låta som en dröm.

I Daniel Pennacs bok ”Som en roman” beskriver författaren hur han tragglar med sonens läxor. När hans pojke börjar skolan kommer läxorna och föräldrarna sliter sina hår för att få honom att läsa. Det verkar gå trögt. Föräldrarna börjar söka fel i sin son, jämför med andra barn och ja… anar oråd, blir rädda och förtvivlade. Hur ska det gå för sonen? Är det kört?

”En förälder är inte en pedagog”

Oroliga föräldrar är inget stöd för ett barn som börjar läsa eller är i färd med att lära sig. Oron blir barnets. Barn som lär sig läsa behöver sina lärare. En lärare vet hur progressionen ser ut, hur ljudandet måste ta tid, hur kognitivt utmanande det kan vara att läsa när man inte knäckt läskoden. En förälder är inte en pedagog. Efter att ha undersökt sin son kapitulerar föräldrarna och återgår till det som var bekant för dem och barnet. De läser böcker så det står härliga till. De öppnar böcker, läser högt och funderar ihop.

Så bad jag föräldrarna till mina elever att göra. Läs högt för era barn så lär jag dem att läsa i skolan. Min erfarenhet var den att föräldrar inte alltid gagnar barnets läsutveckling. De är inte utbildade för det. Men föräldrar är de och ska ge det barnen behöver mest. Närhet och högläsning. Så fick det bli. Jag gav helt enkelt inga läsläxor, väl andra läxor som kunde väcka gemensam nyfikenhet därhemma.

Så kan läsläxan utformas

När jag utbildade mig på Nya Zeeland upptäckte jag hur finurliga lärarna var där. De gav läsläxor. Men läsläxorna hade ett annat syfte än att barnen skulle kunna läsa dem. Läxorna kom med ett färgkort. Rött betydde att barnet inte kunde läsa texten utan den skulle föräldrarna läsa högt för barnet. Detta för att få förförståelse och att texten blivit till ett samtal om innehållet och därmed skulle det gynna skolarbetet. Ett kort var orange. Det signalerade att barnet kände till innehållet men ännu inte kunde läsa hela texten. Därför kunde föräldrarna läsa högt för barnet men bjuda in barnet att läsa med. Så det gröna kortet. Det gröna kortet berättade för föräldrarna att den här texten kan ditt barn. I skolan hade man arbetat med både läsningen och innehållet, fritt fram att lyssna på det egna barnet. Lärarna underströk också att läsningen inte fick kritiseras. Skolan arbetade oförtrutet på rörande barnens läsutveckling och läsintresse. En föräldrasuck kunde skapa oro hos barnet.

Ja, det finns så många sätt att göra föräldrarna delaktiga men utan att de för den skull ska träda in som lärare. De ska helt enkelt vara föräldrar och det är tillräckligt så. Men läsa får de göra, läsa mycket och läsa annat och främja de förtroligheter som kan sippra mellan barn och förälder när de läser. Detta med förtroligheter och att dessa sipprar fram under läsningens gång är Astrid Lindgrens ord. Att läsa det hon skriver om läsningen kan göra den mest oroliga lugn och öka viljan till att upptäcka böcker tillsammans.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Fler borde ha min mammas tillit till lärare

Körling: Schemalägg en lästimme varje skoldag!

Körling: Nej, läsningen i skolan kan inte skjutas åt sidan

Körling: Så drabbar stressen i skolan både elever och lärare