Körling: Ett skärmstopp främjar den så viktiga ögonkontakten
Krönika När jag läser om skärmstoppen för barnen tänker jag också på hur vi vuxna behöver lägga ifrån oss våra mobiler för att främja kontakten i det som sker just nu, skriver Anne-Marie Körling.
En liten unge står med sin mormor på tunnelbanan. Det är spännande att åka tåg. Mormor och barnet tittar på varandra. Upplevelsen är deras ihop. Vid nästa station kommer en stor kopplad hund in i vagnen. Barnet ser hunden och blir rädd. Mormor ser också hunden och blir inte rädd. Barnet ser in i mormors ögon. Utan ord berättar mormor att hunden inte är farlig. Barnet behöver inte vara rädd. Ögonkontakten mellan mormor och barnet ökar samtidigt som de båda tittar på hunden. Rädslan försvinner och nyfikenheten tar vid. Det är mormor som banar vägen för den förändringen. Mormor säger något om hunden och barnet tittar ömsom på mormor och ömsom på hunden. Det är ett finlir där ögonkontakten mellan de två går att räkna i tiotal. Mormor speglar både barnet och den verklighet som barnet befinner sig i. Barn läser av oss vuxna. Det är genom hur vi ser på världen som de kan se på världen. Mormors blick visar barnet att mormor förstår. Den ensamma känslan blir gemensam och förändrad.
Ögonkontakten är avgörande
Sveriges läkare uppmanar nu till skärmstopp för de minsta barnen. De små barnen behöver främst samvaro med viktiga vuxna, ögonkontakt och möjlighet att härma och förstå. Det gäller för oss alla. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman (2001) skriver att ”en människas ansikte inte kan bli ett ting.” Ansiktet är levande och berättande. Barnets läsförmåga handlar om att läsa av det berättande ansiktet. Ögonkontakten är avgörande för upplevelsen att vara en individ i samspel med en annan individ. När Sveriges läkare nu uppmanar till skärmstopp för de allra minsta barnen reagerar vi och tänker att de ger oss pekpinnar. Det är svårt att följa dessa råd trots att man vill vara den bästa, bästa föräldern. Men när barnen kommer till skolan kommer de att avkrävas ögonkontakt. Det är genom den läraren läser av elevens intresse och att eleven följer med. Det är inte helt lätt att ge skolinnehåll när barnen inte genast upplever sig roade. Lektionen går inte att klicka bort. Och samtidigt. En lärares blick, den som är fylld av värme, nyfikenhet och förundran kan få barnet att känna sig sedd, bekräftad och inlemmad sammanhanget. Thomas Halling skriver om lärarens blick i boken Bli ihop. När pojken är övergiven och ledsen möter han för en mikrosekund sin lärares blick. Den är snäll och vänlig. Eleven är inte övergiven eller ensam i sina känslor. Eleven är sedd och läraren är också sedd. Detta möte.
”Hon är just i ögonblicket”
När jag läser om skärmstoppen för barnen tänker jag också på hur vi vuxna behöver lägga ifrån oss våra mobiler för att främja kontakten i det som sker just nu och upptäcka den kontakt som skapas när barnet ser på oss och det vi som bildas precis då vi ser in i varandra. Det är också genom barnets kontakt vi upptäcker hur saker och ting ser ut för barnet. Barnets referens att förstå världen är mormor. Hon har inte mobilen framme. Hon uppdaterar inte sitt Instagram med att berätta att jag är ute med barnbarnet. Se så gulligt. Hon är just i ögonblicket där. Tillsammans på tunnelbanan med ögonkontaktens livliga utbyte av frågor och svar. De är ett vi. Ett du och ett jag. Och hunden som behövde begripas tittar upp mot husses ansikte som för att fråga om det inte snart är dags att kliva av.
Anne-Marie Körling är lärare, författare, läsfrämjare och adjunkt vid Uppsala universitet.
LÄS ÄVEN
Körling: På rasten är han kung – i klassrummet ”dum i huvudet”
Körling: Livsviktigt med böcker för att barnens fantasi ska flöda fritt
Körling: Alla elever lyssnar uppmärksamt trots att de inte förstår ett ord
Körling: Min förvåning får eleven att lysa av iver
Körling: Att banna en bok är att banna ett barn
Körling: Vetgirigheten får eleven att låna böcker från översta hyllan
