Körling: Det som inte kan sägas måste gå att läsas
Krönika Det måste finnas en bok för den som upplevt något men som inte kan formulera sig eller har hittat någon att anförtro sig åt. Det svåra riskerar annars att bli tystat, nedtryckt och paketerat i ren överlevnad, skriver Anne-Marie Körling.
Den första frågan jag fick som läsambassadör handlade om boken ”Kort kjol” av Christina Wahldén. Samtalet kom direkt efter tillkännagivandet och precis efter att jag men vingliga steg försvunnit från scenen och vimlat in bland Bokmässans hav av böcker. Jag ville inte uttala mig då jag inte hade läst boken. Men jag sa då som jag säger idag:
Det som inte kan sägas måste gå att läsas.
Det måste finnas en bok för den som upplevt något men som inte kan formulera sig eller har hittat någon att anförtro sig åt. Det svåra riskerar annars att bli tystat, nedtryckt och paketerat i ren överlevnad. Att som offer och utsatt göra allt för att försöka förminska det som skett, glömma och att inte möta verkligheten med ord. Det kan handla om att inte ens ha orden. Det är när orden finns som verkligheten kan delas. Med ord kan man tänka och känna, berätta och förklara. Men det kan skava illa i oändliga tider. Göra ont i människan som bär och bär och bär på den pålagda skuld som tystnat och blivit fyrkantig långt därinne.
Daniel Sjölin visar hur svårt det kan vara
I Daniel Sjölins bok ”Fältskärsv” (2024) får jag som läsare långsamt följa med då språket slutligen spricker fram och blottlägger det som ägt rum. Det är genom att skriva som Sjölin tvingas att åter möta det trauma han burit på i alltför många år. Nyckeln till att göra upp med förnedring och skam är orden. Och även om det har varit en lång, lång tystnad, skammens sigill, så är orden själva nyckeln, det som kan sägas, det som kan skrivas och det som kan läsas. I Sjölins bok får vi följa hur svårt det är att berätta och hur lång tid det kan ta för att sedan utan någon som helst förskoning nå fram till det som ägde rum. Utsattheten. Rädslan. Det som berövades.
I Christina Wahldéns bok får vi läsa det som vi inte önskar händer våra barn, varken som offer eller förövare. Vi tvingas se något vi inte vill eller kan föreställa oss. Men vi har inte offrens erfarenheter. Vi ska därför inte göra oss mer blinda och döva genom att plocka bort boken. Det är inte så vi löser det som ägt rum och det är inte så vi hjälper den som råkat mycket illa ut. Självklart ska boken finnas. Den kommer att läsas av den som förlorat språket för det som hände och för den som tror sig ensam om det som hänt. Den som genom boken kanske kan hitta fram till den egna berättelsen och känna sig mindre ensam. Böcker gör det möjligt att spegla de händelser som man påtvingats att genomleva och bära.
”I stället för att banna böcker, läs dem”
För några år sedan ryades det om boken där Alfons Åberg kände dåligt samvete och hade skuldkänslor. Dessa förvandlades till ett odjur under sängen. Den skrämde upp barn som lyssnat till den. Kanske man skulle ta bort den?
Böcker får oss att känna och reagera, tänka och relatera. Om vi tar bort böcker för att de väcker känslor kommer utgivningen snart vara fattig på berättelser. Böcker ska störa, de är liksom skapade för att göra det. För små barn börjar berättelser ofta som grekiska dramat. Det är lugnt, det händer något och blir oroligt för att sedan mynna ut i harmoni. Symboliskt kan vi ta oss igenom det där trassliga och ana att allt kan bli som vanligt igen. Men en bok som Kort kjol ger inte den trösten. Det är inte något trassligt. Det är övergrepp, våld och en utsatthet som är avgrundssvart. Ingen vill att någon endaste ska genomleva det som händer i Kort kjol eller det som Daniel Sjölin många, många år senare försöker sätta ord på. ”Ja, det ofattbara som den här berättelsen med full kraft hela tiden krävt att jag ska säga.”
Vi måste vara tillräckligt modiga och försvara böcker med innehåll som utmanar med den verklighet våra barn och unga kan befinna sig i, kan få utstå och tvingas uppleva. I stället för att banna böcker, läsa dem. Det gör att vi kan bemöta utsatta barn med förståelse, respekt och närvaro. Vi vågar lyssna. Vi vågar för vi har läst. Det som är skrivet kan bli möjligt att prata om.
Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.
LÄS ÄVEN
Körling: Det gör fysiskt ont i mig när elever inte får läsa det de vill läsa
Körling: Föräldrar ska inte träda in som lärare
Körling: Fler borde ha min mammas tillit till lärare
