Körling: Det räcker inte att säga att vi är en läsande skola

Allt vi gör i skolan förutsätter att vi kan läsa och att vi läser. Det mesta som rör elevernas lärande utveckling förutsätter att de kan läsa och att de kan följa med i den mer eller mindre textbaserade undervisning de möter i skolan. De som trampar vatten och läser hjälpligt ska få stöd tills de behärskar att läsa oavsett hur lång tid de behöver för att lyckas. De med dyslexi ska bemötas med förståelse och undervisning. 

Vägen till livet går genom att läsa. Att kunna drömma om en framtida utbildning bygger på att läsningen fungerar. Utan läsförmåga och mod att pröva densamma blir skolgången haltande och meningslös. De som läser lite får ofta läsa det de måste läsa. De som läser lite läser alldeles för få böcker som kan väcka deras intresse för att läsa.

”Det här året arbetar skolan med…”

Skolan har ett synnerligt stort ansvar då det kommer till att se till att eleverna erövrar läsförmåga och att de kan fortsätta att förfina den till en trygg förmåga som bär när textvärldarna och författarnas språk förändras. Och samtidigt innebära att läsarens liv förändras. Att läsa innebär att förändras. Ett annat perspektiv erbjuds. Tankevärlden retas upp och får näring. Att läsa är allt annat än att gäspa. Att läsa är att väckas till liv. 

Ulf Lundell skriver i sin bok ”Vardagar 3” (2020) om vad det kan betyda att läsa i vår tid: ”Måste börja läsa böcker ordentligt. Blir liv av det.” Det blir liv i oss när vi läser. Vi blir levande när vi läser. Vi träder in i tankevärldar som tänjer den egna tankens gräns. Vi läser och vi tänker. Vi kontaktas av författarens ord och berörs så tårarna rinner. ”Jag gråter”, sa en elev. ”Boken får mig att gråta. Det är så fint i boken. Det är så bra i den.” Att läsa kan ruska om, skapa inre glädje och tårar över sådant man inte visste att man skulle känna något för. Vi läser. Vi berörs.

Mycket av det arbete som äger rum i skolan handlar om läsning. Trots det är frågan om läsningen inte en pågående fråga. Vi har lärt oss att tänka i stuprör. Vi har lärt oss att hoppa från en sak under hösten till en annan sak under våren. Vi matas med nytt. Skolan är minsann med när vi hoppar från innehåll till innehåll. ”Det här året arbetar skolan med …” och så är det ute med läsningen igen trots att eldsjälen, den där läraren eller skolbibliotekarien, ständigt påminner med en eld större än Strindbergs.

Måste bli skolans viktigaste fråga

Vi blir inte en läsande skola genom att säga att vi är en läsande skola. En läsande skola sätter läsningen i första rummet. Det kan man göra genom att inrätta ett läsråd. Varenda skola skulle ha ett. De som ska sitta i skolans läsråd bör vara de med olika erfarenheter av att läsa. Här skulle killen som inte läser kunna bidra, skolsköterskan, vaktmästaren, läraren som brinner, läraren som inte undervisar i svenska utan i NO, skolbibliotekarien, rektorn naturligtvis, skolsekreteraren kanske kan och vill.

Skolans läsråd ska fokusera på vad läsningen kan vara och betyda för skolan, för utbildningen och för livet. Skollagen ger oss riktningen med lagtext om det viktiga livslånga lärandet. Läsningen är både innehåll och riktning för ett sådant perspektiv. 

Man säger att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Byn behöver också innehåll. Läsförmågan är­ samhällets kitt. Byn behöver inte bara vuxna utan också innehåll som bidrar till inkludering och gemenskap. En sådan by berättar, läser och tänker. ”Det blir liv av det.”

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare

LÄS FLER KRÖNIKOR AV KÖRLING

Körling: Så försvinner elevernas rädsla för att göra fel

Körling: Läsförmågan får aldrig överges och förväntas vara en färdig kunskap

Körling: Så kan skolan möta barnens oro för krig

Körling: Alla elever lyssnar uppmärksamt trots att de inte förstår ett ord

Körling: Livsviktigt med böcker för att barnens fantasi ska flöda fritt

Körling: På rasten är han kung – i klassrummet ”dum i huvudet”