Skolan är en plats för kunskaperna men dessa kunskaper kräver också gemenskap, sammanhang och tankevärldens mångfald. Det betyder ett klimat där kunskaperna om hur vi är och blir människor tillsammans underhålls och utvecklas, skriver Anne-Marie Körling.

Dagarna innan jag slutar på skolan får jag ett litet brev av en elev. Det är inte en elev jag känner så jag undrar vad eleven vill säga mig. I brevet står det att eleven kommer att sakna att få höra någon i korridoren säga ”God morgon och välkommen till skolan”. Eleven skriver att eleven aldrig har svarat mig men att mina ord betytt mycket och fått eleven att känna sig välkommen.

Jo, jag hälsar på elever jag möter, säger några vänliga ord i farten och förväntar mig inte att eleverna ska svara. Jag säger inte god morgon och välkommen för att underförstått förvänta mig något svar. Jag säger det för att skolan är en plats för välkomnande. Över tid kommer fler och fler att hälsa och i matsalen kan någon elev plötsligt säga några ord. Det är något med just denna fördröjning. Den fostran som kommer med en slags envis långsamhet som berättar något om hur vi gör där vi är.

Sista platsen för gemenskap?

Skolan är en plats för oss. Vi möts i samtal, i ögonkontakt, i diskussioner och frågor. Kanske är skolan den sista platsen för gemenskap och det lärande som uppstår i just den gemenskap vi hamnat i och tillsammans fortsätter att befinna oss i. Skolan är en plats för kunskaperna men dessa kunskaper kräver också gemenskap, sammanhang och tankevärldens mångfald. Det betyder ett klimat där kunskaperna om hur vi är och blir människor tillsammans underhålls och utvecklas. När något sker som äventyrar en elevs tillhörighet ska detta omedelbart repareras. Den elev som buade åt en annan elevs framförande gav jag omedelbart uppdraget att tänka om, reparera och göra på ett annat sätt. Eleven blev tyst, tittade argt på mig, suckade och stönade. Men efter en viss fördröjning, när känslan övergått till tanke, kom den reparation eleven behövde göra, för den andre, för sig själv och för den gemenskap som handlade om oss alla. Det som skulle lagas blev lagat och något nytt kunde ta vid.

Tolerans, respekt och nyfikenhet

Socialiseringsprocesserna kallas ibland den dolda läroplanen. Det är ett märkligt synsätt. Läroplanen inleds starkt och tydligt. ”Skolväsendet vilar på demokratins grund.” Demokrati förverkligas i mötet mellan människor. Vår tolerans, vår respekt och vår nyfikenhet. Det kan handla om något så enkelt att som lärare envist hälsa välkommen och fortsätta att göra det.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Alla barn längtar inte efter sommarlovet

Körling: Så kan skolan möta barnens oro för krig

Körling: På rasten är han kung – i klassrummet ”dum i huvudet”

Körling: Vad ska vi läsa i dessa dystra tider?

Körling: Ett skärmstopp främjar den så viktiga ögonkontakten

Körling: Det räcker inte att säga att vi är en läsande skola