Körling: Barn läser inte för att göra vuxna glada
Krönika Alldeles för många gånger säger vi nej till det barn och unga lånar eller vill läsa. Detta utan att ha en aning om vad böckerna kan betyda för läsaren. Det mest läsfrämjande ordet är ja, skriver Anne-Marie Körling.
Litar vi på boken?
En fråga jag ställer mig ofta. Lika ofta undrar jag om vi litar på läsaren. Vi vuxna har så många synpunkter på vad barn ska läsa och vad som kan vara värdefullt för dem att läsa. ”Du ska välja en bok som gör din lärare glad”, säger någon i bokhandeln. En sådan uppmaning handlar inte om läsaren själv utan om att göra andra glada. Ingen läser för andra. Vi läser för att vi vill ge oss själva något.
Nej, du får inte heller välja faktaböcker för de hör inte till vad du får läsa säger någon i all välmening och tar bort boken om grodor från läsmenyn. Den vetgirige blir ledsen och trotsig. Säger nej till böcker som föreslås. ”Men Grodan Boll då? Den får du läsa.”
Men läsaren är redan skadad. Den lust läsaren kände bortblåst. Den har ersatts av motstånd och kraftfulla nej. En motsättning har skapats. Den gör att boken hamnar i kläm. Också den som valde boken. Att dra det kortaste strået när det kommer till att läsa. Det påverkar läsaren som vill men inte får. En dold kunskap är att det val av böcker man själv gör inte har något värde och att läsaren inte läser det som i det dolda förväntas.
Tar läsandet till en orolig nivå
I bokhandeln träffar jag en orolig och läsfrämjande mamma. Hon har tagit det här med läsandet till en orolig nivå. Hon vill göra rätt och inte fel. I famnen har hon två bilderböcker. De har hon valt. Bakom henne står femåringen med den tredje i samma serie. Mamman säger att den bok barnet väljer kan man inte köpa. Barn har inga kunskaper om vad man ska läsa. De förstår sig inte på kvalitet. Mamman frågar mig om jag kan bistå. Jag kan inte släppa blicken från pojken som håller hårt om den bok han vill läsa och som under samtalet med mamman öppnar boken och tittar ner i den. Länge läser han.
”Titta på din son”, säger jag. ”Titta på boken han har hittat. Se nyfiket på hur han läser i den.”
Mamman tittar på sin son. Han är som försvunnen bland sidorna. Illustrationerna berättar. Han läser för att han vill och för att boken lockat in honom. Ett möte att uppskatta bättre.
”Menar du att jag ska köpa den boken?”
Jag nickar. Sen tar jag mamman till hennes avdelning. Hon får visa boken hon läser. Jag säger att den ska hon inte läsa. Tar den ifrån henne och ger henne en annan bok. Hon gillar det inte. Hon känner sig bedömd och hindrad. Jag ser på henne med den värme jag kan omsluta henne med. ”Din son, hans intresse och boken han nu koncentrerat läser.”
Hon förstår. Så snävt jag tänkt säger hon. Du vill väl säger jag. Hon köper en av de böcker hon själv vill ge till sin son och så köper hon boken pojken vill ha. De får varsin påse att bära hem sina böcker i.
”Mest läsfrämjande ordet är ja”
Alldeles för många gånger säger vi nej till det barn och unga lånar eller vill läsa. Detta utan att ha en aning om vad böckerna kan betyda för läsaren. Det kan handla om att ett intresse vaknat till liv, att alla kompisarna pratar om böckerna och att man vill läsa något som man ännu inte har förmågan till men viljan. Men ett barn som läser i boken har kontakt med den. Ingen läser på låtsas. Språkets underbara utmaningar ligger i att möta språket och ta sig an det för att genom det hissna, förundras och tänka.
Det mest läsfrämjande ordet är ja.
Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.
LÄS ÄVEN
Körling: Pajkastningen mellan hem och skola är destruktiv för alla
Körling: Låt oss inspireras av alla underbara lärare i litteraturen
