Körling: Att banna en bok är att banna ett barn
Krönika Om läsaren inte får böckerna som beskriver det vi inte vill att de ska läsa försätter vi dem i en stumhet. En tystnad. En smärta. Barn ska skyddas i verkligheten, inte ifrån den, skriver Anne-Marie Körling.
Det finns en bok för varje barn. I bokhyllan står boken som ett barn kan behöva få läsa i all hemlighet. Det är boken som gör att barnet kan förstå att barnet aldrig någonsin är ensamt. Författare som skriver för barn skriver för att barn behöver just det författare skriver om. Kanske vuxna ryggar tillbaka? Ska ett barn läsa om en våldtäkt? Ska en tonåring läsa om hur någon slutar äta för att kroppen känns för stor? Precis när barnet kommer till boken barnet behöver så möter boken upp barnet.
I varje bibliotek behövs böcker som speglar det barn tyvärr måste uppleva då vuxna gör saker med barn som vuxna inte har rätt till. Det är vuxna som gör det svårt för barn. Man skulle kunna önska att barn inte behövde läsa om det de behöver läsa. Men det är knappast barnens fel. Det är vuxna som gör att barn måste hitta sina vägar på egen hand. När vuxenvärlden sviker barnen måste bokhyllorna fyllas med böcker som inte gör det. När vuxna blir blinda och tror att de kan skydda barnen genom att ta bort böcker sviker de vuxna återigen. Hur ska ett barn sätta ord på det som barn inte ska behöva sätta ord på. Hur ska barn förstå övergrepp utan språk och utan författares utsträckta texter som gör barn mindre ensamma. Det är genom språket och berättelsen som barnet får sitt eget språk och sin egen röst.
”Hon prövade mig”
Flickan som läste samma bok om och om igen behövde få göra det. En dag lade hon fram boken framför mig. Boken hade gett henne det modet. Hon visade fram en sida. Där kunde jag läsa om det hemska som berättades. Jag fick bokens berättelse och genom den också flickans. Boken blev ett mellanled. Över den skulle vi kunna mötas. Hon prövade mig. Var jag vuxen nog att förstå symboliken? Var jag en person som kunde ta emot det hon hade att berätta? Boken berättade det barnet inte på egen hand kunde formulera. Efter att ha läst boken flera gånger kunde barnet dela det svåra. Hon kunde låna boken för att öppna upp mina ögon. Vi talade om det som hänt i boken och samtidigt talade vi om det som hade hänt utanför den. Vi kunde samtala om det som var hennes berättelse.
Om boken inte hade funnits? Om någon hade förklarat den olämplig. Så hade även den som drabbats också blivit förklarad så. Den tomma hyllan med bortplockade böcker är ett ytterligare slag mot det barn som behöver få en annan människas beskrivning och förklaring. Men också de känslor som beskrivs även om de är så svarta, så svarta. Men utan den svärtan i boken blir den inre egna svärtan tom och ödslig. Totalt ensam lämnas barnet som inte får boken som barnet behöver. När vuxna lägger sig i på ett alltför vuxet sätt har de vuxna distanserat sig från barnet. Det som har hänt är värre än det boken berättar. Det är inte boken som ska bannas. Det är den verklighet som barnet tvingas genomleva som behöver få ljus. Inte en bok i en bokhylla. Den står där för att saker och ting som inte borde hända ändå gör det. Barnet kan läsa om det som är svårt. I synnerhet om barnet själv vet något om det som berättas.
”Försätter dem i en stumhet”
Ingen författare vill göra livet värre för dem. Tvärtom. De visar med tydlig skräpa att de tar barnet på allvar. Författaren förgör den tysta skammen genom att ge barnet ett språk och en berättelse. Läsaren är inte ensam. Författaren formulerar sig så att orden kan kopplas ihop med barnet inre värld. Därinne berörs barnet och får tillgång till sina känslor och tankar.
Om läsaren inte får böckerna som beskriver det vi inte vill att de ska läsa försätter vi dem i en stumhet. En tystnad. En smärta. Barn ska skyddas i verkligheten, inte ifrån den. Vill vi skydda barnen ska vi se till att böckerna som barn kan behöva måste finnas i utgivning, i bibliotek och i bokhandeln. Boken, som barnet behöver, måste få läsas utan att vuxna värderar boken eller läsaren. Läsaren läser nämligen in sig själv och förenas med boken. Att banna en bok är att banna ett barn.
Anne-Marie Körling är lärare, författare, läsfrämjare och adjunkt vid Uppsala universitet.
LÄS ÄVEN
Körling: Min förvåning får eleven att lysa av iver
Körling: Vetgirigheten får eleven att låna böcker från översta hyllan
Nytt pris för lärare som arbetar läsfrämjande
