Körling: Alla elever lyssnar uppmärksamt trots att de inte förstår ett ord
Krönika ”Vilket vackert språk”, säger en elev. ”Så fint ditt språk låter”, säger en annan. Någon säger att språket låter som snälla studsbollar som hoppar upp och ner. Det är något med sången. Nu lyser det om pojken. Han strålar av stolthet, skriver Anne-Marie Körling.
Det är knäpptyst när jag högläser för fyrorna. Deras förmåga att lyssna handlar om att boken inte släpper taget om dem. Boken drabbar oss med sin berättelse och sin värld. Men i klassen sitter han som inte förstår. Han som precis ska få modersmålsundervisning. Han som ska lämna klassrummet och få en stund där han förstår precis allt. Jag tittar på boken jag läser. Jag tittar på modersmålsläraren. Jag känner henne. Hon kan det svenska språket. Jag ber dem stanna kvar. Kan jag läsa högt och hon översätta för pojken. Så blir det. Pojken sitter kvar. Modersmålsläraren översätter. Under tiden jag läser högt funderar jag på hur det skulle låta om hon läste boken på pojkens språk. Jag tittar på läraren och undrar – kan hon läsa högt för hela klassen och på det språk som pojken talar ledigt. Hon tittar på mig. Javisst, säger hon. Hon ställer sig upp, tar boken och så fortsätter hon högläsningen på det språk pojken behärskar. Pojkens ögon lyser av glädje.
”Vilket vackert språk”
Alla elever lyssnar lika uppmärksamt. Men nu är det de som inte förstår. Men de lyssnar noggrant. Någon börjar försiktigt gunga med kroppen. När modersmålsläraren avslutar sin högläsning och tittar ut mot klassen kan hon se att det strålar lite extra från pojken som nu är den som förstår precis allt som boken berättar.
”Vilket vackert språk”, säger en elev. ”Så fint ditt språk låter”, säger en annan. Någon säger att språket låter som snälla studsbollar som hoppar upp och ner. Det är något med sången. Nu lyser det om pojken. Han strålar av stolthet över det som i ryggmärgen är hans. Hans språk. Han ser glad ut när eleverna tycker om ljudet av hans språk. Han blir glad när hans språk blir något som alla kan få lyssna till. Inte ett litet ord här och där utan ett längre stycke som gör att språkets sång går att lyssna sig till och hur orden liksom studsar fram.
Det bekanta blir obekant
”Sjunger det om det svenska språket”, frågar en elev vars modersmål är svenska. Vi resonerar om det som precis innan inte var en fråga utan var det språk vi använde och det utan att tänka på det ur något annat perspektiv än vårt eget.
Det är genom att få se det bekanta utifrån ett annat perspektiv som det bekanta plötsligt för en stund blir obekant. Så tänkte jag på läraren. Hon som på ett ögonblick förstod min pedagogiska tanke, som utan att tveka tog boken och medan hon läste de svenska orden översatte hon alltsammans till ett annat språk och med glittrande ögon lät hela klassen lyssna. Jag såg kollegan. Mina ögon glittrade.
Anne-Marie Körling är lärare, författare, läsfrämjare och adjunkt vid Uppsala universitet.
LÄS ÄVEN
Körling: Att banna en bok är att banna ett barn
Körling: Vetgirigheten får eleven att låna böcker från översta hyllan
Körling: Min förvåning får eleven att lysa av iver
