Wallman: Hej då fritids!

Sätter mig vid köksbordet där kaffekoppen redan står och ångar hemtrevligt. Jag tar ett djupt andetag och stirrar på den blinkande markören på datorn framför mig. Insikten slår mig som en högerkrok på hakan: att det är ett avskedsbrev jag förväntas skriva. Inte till någon person utan till mitt hem efter mitt riktiga hem – till fritidshemmet. 

För det är ju nu så att jag kommer att byta jobb. Jag skriver detta med en ambivalent känsla för jag är oerhört glad att få gå vidare mot nya utmaningar, men samtidigt djupt bedrövad över att lämna fritidshemmet. I lite mer än 20 år har fritidshemmet varit min hemmahamn och samtidigt blivit min hjärtefråga, som jag tagit fajten för varje gång någon ropat upp mig i ringen. Det är något man inte bara lämnar hur som helst.

Fritidshemmet har inneburit en lång och fantastisk resa, där jag har lärt mig massor och vuxit enormt – som pedagog, som kollega, som människa och medmänniska. Skratt, gråt, frustration, förväntningar, besvikelser, överraskningar, vardagar och festligheter. Det är så många händelser och individer jag tar med mig. Jag inser att allt detta har format mig till den jag nu blivit och är och inte bara yrkespersonen Jonas utan även människan Jonas. Undrar hur många arbeten som gör så med en?

Min utbildning är som ett Alga-spel och passar utmärkt på åldrarna 6-99 år.

När jag ramlade in på universitetet som odräglig 21-åring sades det att fritidspedagogutbildningen vände sig till dem som ämnade att arbeta med barn 6-12 år. Detta stämde mycket väl, och samtidigt inte, för jag har insett att min utbildning är som ett Alga-spel och passar utmärkt på åldrarna 6-99 år. Mitt yrkesliv har tagit mig till många platser och situationer och jag har fått leda både barn och vuxna. Min erfarenhet är att fritidspedagogiken fungerar utmärkt på alla. Barn är människor, om än mer här-och-nu och ärliga, och jag har lärt mig att arbeta och leda människor på ett synnerligen lyhört och dynamiskt sätt. Det tar jag med mig i allt jag gör. Visst är det skillnad på barn och vuxna men jag tror att vi alldeles för ofta diskvalificerar barnen och deras förmågor och gör skillnaden större än den faktiskt är.

Det som skänker mig lite tröst när jag skriver detta är att jag må lämna fritidshemmet men inte fritidspedagogiken. Jag ska i höst utmana mig själv som biträdande rektor inom förskolan och självfallet tar jag fritidspedagogiken med mig. Jag tror nämligen att den inte bara fungerar på 6-99-åringar utan även kan appliceras på 0-5-åringar. För de är givetvis också människor och fritidspedagogiken är bland det mänskligaste jag upplevt.

Skolan lägger sig som en blöt filt över fritidshemsverksamheten

Jag har redan många gånger fått frågan varför jag nu lämnar skolans värld. Och det är nog precis det jag ämnar göra. Jag har under alla mina yrkesår sett fritidshemmet och fritidspedagogen äta smulor från skolans bord. Skolifieringen har slagit hårt mot fritidshemmet, men kanske ännu hårdare mot dem som förväntas arbeta på fritidshemmet. Skolan lägger sig som en blöt filt över fritidshemsverksamheten och detta påhejas snarare än sätts stopp för. Jag ser att barn och föräldrar behöver fritidshemmet och fritidspedagogiken mer än någonsin tidigare, men i stället för att se och möta det blir fritids mer skola. Jag tror inte på det. Kasta av filten och låt fritidspedagogiken blomstra för den är en framgångs- och framtidspedagogik som jag tar med mig vart jag än må gå och vad jag än i framtiden kan tänkas göra.

Läs även:

Wallman: ”Tysta minuter tar livet av måltiden”

Barn behöver inte ett skolår till

Sundh: Tack för att du höll ut

Gustav Sundh vill få kollegorna att reflektera