Wallman: Att jobba i förskolan har gett mig nya perspektiv på fritids
Krönika I förskolan får pedagogerna vara förskolepedagogiska hela dagarna och behöver aldrig vara något annat. Jämfört med hur jag levde som fritidspedagog i skolan är det som att få komma ut och plötsligt få vara sig själv, skriver Jonas Wallman, numera biträdande rektor i förskolan.
Det känns nästan som att skriva ett brev hem och berätta hur man har det och för att säga att man saknar alla – för båda två stämmer väl in på mig.
I höstats bytte jag arbete efter lite mer än 20 år som fritidspedagog. Jag var ganska så införstådd med att jag släppte skolans värld och på samma gäng även fritidshemmet. Mycket har jag behövt släppa men fritidspedagogiken har jag aldrig släppt. Hur skulle jag kunna det? Fritidpedagogiken har format mig till den jag är – både som yrkesperson och privatperson. Det är väl både en välsignelse och en förbannelse att arbeta med människor, med sig själv som redskap, och det sätter spår och formar ens personlighet.
Jag kan nu sätta mig ner i tv-soffan hemma en fredagskväll och hålla mig vaken genom ett helt tv-program.
Nåväl, jag har tänkt mycket på fritidshemmet och på yrket nu när jag fått lite distans och ett par saker är oerhört slående. Jag har nu sett ett helt avsnitt av ”På spåret” på tv! Va? tänker du … men låt mig förklara. Jag kan nu sätta mig ner i tv-soffan hemma en fredagskväll och hålla mig vaken genom ett helt tv-program. Jag orkar lyssna till mina barn – inte höra – utan faktiskt lyssna till vad de har att säga och aktivt intressera mig. Jag behövde lite tid och distans till mitt gamla liv för att konstatera vilken galen och uppchokad arbetssituation fritidspedagogen/fritidsläraren har. Det är lite som att springa ett 100-meterslopp men tvingas hålla farten uppe en hel mil. Du är alltid på: innan skolan, under skolan, på rasterna och sedan efter skolan. Du är konstant inblandad i det sociala och relationella: med barn, med elever, med kollegor, med lärare och föräldrar. Du är alltid i rörelse och hinner knappt ens sitta på toaletten.
Är det någon eller något som tvingar oss till detta beteende? Ja, visst ligger här ofta organisatoriska aspekter men jag tror också att vi har oss själva att skylla. Vi späker oss, för vi gör det ju för ungarna. Vem skulle annars? Ett ok vi lagt på oss själva som nöter ner oss mer än vi tror. Här kan vi lära oss av skolans lärare som faktiskt är bättre på att säga nej och veta vilka bollar som är deras att springa på. Fritids behöver hjälp att inte tvingas vara skolvärlden tomtenissar!
Det andra som har slagit mig är hur knepigt och komplext fritidspedagogiken tvingas leva i skolan.
Det andra som har slagit mig när jag nu gått över till förskolan värld är hur knepigt och komplext fritidspedagogiken tvingas leva i skolan. Inom förskolan får pedagogerna vara förskolepedagogiska hela dagarna och behöver aldrig vara något annat. De äger sina lokaler, sina barn och sin verksamhet och kan hålla den röda tråden på ett okonstlat sätt. Jämfört med hur jag levde som fritidspedagog är det som att komma ut och plötsligt få vara sig själv, och det hela tiden. Som fritidspedagog tvingas du hålla den röda tråden fastän den är en taggtråd som skaver. Men det är med perspektiven jag fått nu som den insikten blir tydlig.
Jag vill avsluta mitt brev till fritids med att berätta att jag saknar er. Jag saknar så många olika saker, men främst de där stunderna när man hjälpt ett barn att själv hitta fram till svaret, erövra utvecklingen eller omsätta nya kunskaper och se när ljuset tänds i hens ögon. Det är fantastiskt och det är fritidspedagogik.
Ta hand om er nu och krama om alla från mig!
LÄS ÄVEN
