Sofia Grimm: Eleverna som vi kämpar extra mycket för
Krönika Man tycker att man förebygger, tjatar, bemöter och planerar, men ändå får man inte önskad effekt på elevens mående och utveckling, skriver läraren i fritidshem Sofia Grimm.
Ibland kämpar vi oss trötta med vissa elever som vi vill så väl för. Det blir frustration, uppgivenhet, sorg och tårar. Man tycker att man förebygger, tjatar, bemöter och planerar, men ändå får man inte önskad effekt på elevens mående och utveckling.
Vi ska givetvis göra vårt allra bästa, men ibland behöver vi ta ett kliv tillbaka och inta perspektivet att vi kanske inte ser effekten av vårt arbete förrän flera år senare, ibland inte alls. Men någon i elevens framtida liv får förhoppningsvis se frukten av det arbete vi gjort.
Då visade eleven en helt annan sida
Han var en av dem som rev ner allt i sin väg i korridorerna, skrek ”jävla hora!” och blev tom i blicken av ilska. Det mesta var tufft i tillvaron, både på raster och lektioner. Men det fanns ett par tillfällen i veckan som jag mötte en helt annan sida av honom. Några raster i veckan hade vi elevledda aktiviteter. En kvart innan rasten började skulle alla ledare vara redo och påklädda vid materialförrådet. Men redan 20 minuter innan stod han redo och knackade på dörren till mitt arbetsrum och sa: ”Kom nu, Sofia, när ska vi börja?” Eleverna planerade lekarna, vilka som skulle hålla i vad och vilket material som behövdes. Med stöd från oss pedagoger höll de i alla lekar, förklarade regler, fångade upp ensamma kamrater och utvärderade efter varje tillfälle.
Jag var själv ganska ny på arbetsplatsen och hade med mig en dans från en tidigare skola som jag lärde ut. Vi hade dansat dansen i ett par veckor nu. Jag noterade hur han studerade dansstegen på håll. Men han arbetade på, på sin post. Han tog uppgiften på stort ansvar när han förklarade lekarna och hur materialet skulle användas för alla olika åldrar. Tålmodigt visade han och förklarade, om och om igen, för att alla elever han mötte skulle kunna vara med. Många gånger sneglade han på mina fotsteg. Jag såg, men vill inte pressa, tänkte att det här får komma i hans takt.
Glädjen var oslagbar när han satte stegen
En rast testade han trevande att följa de ganska snabba stegen. ”Men nej, jag kan inte” ropade han över musiken med ett lättsamt skratt och en matsked frustration. ”Men jo, du kan visst!” ropade jag tillbaka. Han gick tillbaka till lekarna, styrde upp ledet och flyttade runt material. Rasten visslade sitt slut. Vi började plocka undan medan musiken fortsatte och skolgårdens elever gick in. Med armarna fulla av rockringar, band och koner kom han fram till mig. ”Men jag vill ju kunna, snälla, kan vi dansa en gång till?” Vi dansade och med en minut kvar på låten satte han stegen som om han aldrig gjort annat.
Glädjen var oslagbar och inte av denna värld. Han hoppade över en halvmeter upp i luften och ropade ”jag kan den, jag kan den!”.
Ibland blir det tungt att bära elevernas livsberättelser och hemsituationer. Jag kan bli frustrerad över att det inte finns tillräckligt med resurser, varken i skolan eller i samhället, att fånga upp barnens behov. När det gäller vissa elever som vi kämpat för under skolåren ser vi kanske inte frukten av vårt arbete som vi önskar. Men jag vet också att jag bara kan göra mitt bästa, genom att försöka fånga de tillfällen där jag kan skicka med något som förhoppningsvis, i det långa loppet, styr ett barns liv i rätt riktning.
LÄS OCKSÅ:
Grimm: Får vem som helst arbeta på fritidshemmet?
