”Fritids mörkar sina lovaktiviteter”

I skrivande stund tar virusspridning, social distansering, skolstängning, oro och ovisshet nästan all vår uppmärksamhet, men jag ska här försöka belysa något helt annat. Jag har precis lämnat ett veckolångt lov bakom mig, ett sådant när fritidshemmet tar en paus från skolan för att enbart hinna med sin egen verksamhet. Detta upplever många som en underbar tid av återhämtning, samt en möjlighet att få grotta ner sig ordentligt i aktiviteter de själva väljer att göra. Det ska även nämnas att det finns de som upplever lovet som en jobbig tid då allt inte är som det brukar och den vanliga strukturen är rubbad – det ska faktiskt inte glömmas.

Jonas Wallman, lärare i fritidshem, är numera rektor i förskolan. Foto: Christian Ekstrand

Under lovet har fritidshemmet chansen att glänsa och erbjuda barnen aktiviteter vi annars inte hinner med. Här finns det dock en elefant i porslinsaffären – elevgruppens storlek! Allt bygger på att verksamheten får ner sin normala besöksfrekvens för att kunna genomföra planerade aktiviteter. Det går inte att ta en buss till Stadsparken med 93 barn! Det fungerar inte att trampa in på ett konstmuseum med 42 sexåringar! Det finns inte ekonomi för att gå med 106 fritidsfrön på lovbio!

Så vad gör fritids? Jo, fritids mörkar sina lovaktiviteter! För fritidshemmet upplever att barnen kommer när det händer något kul, men stannar hemma om inget extraordinärt sker på lovet. Vad gör då föräldrar? Jo, de behöver ändra sina arbetstider när de sett vad som händer på fritids. För föräldrar tar hänsyn till när det händer något extra på fritids och om möjligt styr de sin ledighet till andra dagar så att deras barn inte ska missa något skoj. Katten på råttan och råtta på repet…

Fritidshemmet är ibland en något förvirrande företeelse som ska möjliggöra att föräldrar kan vara förvärvsarbetande, men som också ska erbjuda barn inlärning och utveckling efter en läroplan. Allt detta i en frivillig form som föräldrarna själva betalar för. Att då slänga in misstro mellan föräldrar och pedagoger blir ett moment 22 som verksamheten verkligen kan vara utan.

För vem gör egentligen fel här? Föräldrar? Pedagoger? Det finns ingen syndabock utan bara olika perspektiv, och bristande förtroende för varandra slår alltid åt samma håll – mot barnen!

Vänta … det finns ett fel här och en skyldig – de som ansvarar för barngruppernas storlek. På den punkten skulle politikerna verkligen kunna göra skillnad för barn, föräldrar, pedagoger … för alla inblandade!