Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Fritidspedagogik

Det finns två sidor av varje mynt och Åsa Aneviks krönika handlar om fram- och baksidorna av coronamyntet.

Åsa Anevik. Lärare i fritidshem och bild, Sjölunda skola, Lidköping, samt utbildare i digitalitet på fritidshemmet.

Den ena dagen är hälften av eleverna frånvarande och det är lugnt och harmoniskt på fritidshemmet. Våra lärarledda och fria aktiviteter bedrivs i små grupper där alla kommer till tals, får synas och känner delaktighet. Vårdnadshavare som hämtar hinner få en pratstund om hur barnets dag har varit av en pedagog som verkligen har sett. Eleverna är i hög grad pigga, friska och utsövda. Det känns fräscht med rena ytor och rena händer. Vid mellanmålet är köerna korta och mackorna färdigbredda. Ingen nyser i smöret och slickar på kniven.

Men nästa dag är i stället hälften av alla lärare frånvarande! Både i skolan och på fritidshemmet! Den kvarvarande personalen kämpar med att hålla ställningarna mellan 06.00 och 18.00. Bord ska först torkas och därefter spritas. Händer ska tvättas. Mat ska läggas upp. Avstånd ska hållas. Slöjden bedrivs av skoladministratören och fritidshemmets pedagoger är matta redan när de tar emot klockan 13.00, efter att ha varit resurser, engelsklärare och allt-i-allon.

Det finns två sidor av varje mynt och dessa fenomen är fram- och baksidor av coronamyntet.

Vi som upplevt pandemin kommer att bära med oss minnena för alltid. Eleverna pratar om hur det var före pandemin. Och längtar efter ett efteråt. ”När corona är slut får vi åka till Liseberg!” Far- och morföräldrar kommer att kunna umgås med barnbarnen igen och komma in på fritids för att hämta. De, enligt vissa, förhatliga semesterresorna mitt i terminerna kommer att rulla igång så småningom.

Vardagen kommer att återvända. Det är vår förhoppning och vår tro. Ur pandemin önskar jag att vi tar med oss de goda rutinerna och förhållandena. Tänk om vi kunde behålla en bra handhygien och endast friska barn på fritidshem, skolor och förskolor. Färre barn i grupperna och ett lugnare tempo skulle förstås gynna rekryteringen till yrket, sänka sjukskrivningstalen och – viktigast av allt – vara en fördel för elevers mående, inlärning och utveckling!

Ja, tänk om någon allsmäktig och styrande människa råkar upptäcka hur bra eleverna mått och hur de utvecklats när de fått möta fritidshemmets undervisning i smågrupper och i lugna sammanhang. Jag har sett elevstressen avta och hur samtalen blivit längre och djupare med mer fokuserade barn, som inte flängt hit och dit, eftersom yttre impulser minskat. Föräldrar som hämtar mitt i fritidshemmets rusningstid har kommenterat hur mysigt vi har det (troligtvis till skillnad från förut …).

En annan fördel med de små grupperna har varit möjligheten för eleverna att vara delaktiga. Ska vi göra si eller så? Vara ute eller inne? Det har gått att följa upp intressen och önskningar och i högre grad vara spontan. Det demokratiska förhållningssättet har fått en skjuts. Vi har förstås slitit en del när våra kollegor varit borta. Kanske har vi varit tvungna att ställa in planerade aktiviteter för att vi inte räckt till. Men de dagar som inneburit det motsatta kan vi bära med oss.

Just nu!

Plus: Pedagogiska möjligheter och aktiviteter i skog och mark!

Minus: Avsaknad av tak på gruppstor­lekarna och att alla därför inte kan ta sig ut i naturen!