Grimm: Vårt jobb är att möta eleverna där de är – här och nu
Krönika Jag tänker att fritidshemmet ibland bara behöver vara en fristad från världen och verkligheten. En plats där barnen får bearbeta allt de möter. En plats där världen är vänlig och förstående, skriver biträdande rektorn och läraren i fritidshem Sofia Grimm.
Hur hittar vi den pedagogiska fingertoppskänslan, balansen mellan omsorg, relationsskapande och påflugna frågor?
Jag vill berätta om Alice:
Äntligen är det morgon igen och jag får gå till skolan. Det är så roligt att få träffa mina kompisar. Det är kallt ute. Jag brukar gå hemifrån tidigt, så tidigt jag kan. Jackan är lite stor och skorna trycker på mina tår, men jag har i alla fall en stor halsduk jag fick av min granne. Jag borde kanske berätta om skorna för mamma, de gör ont efter en stund. I dag ska vi leka vidare i kojan. Jag hoppas att det inte är så många vuxna där. De vuxna finns överallt där jag leker och de ställer alltid en massa frågor.
”Jag vill inte prata om det”
De undrar om jag har ätit en god frukost eller haft en rolig jul. De undrar om jag har någon favoritmat eller om jag skulle vilja ha ett husdjur. Jag äter knappt någon mat hemma, det blir mest rostat bröd och sylt. Ibland köper vi hem pizza, och då äter jag tills jag får ont i magen. Jag gillar inte julen för då skriker alla hemma, jag brukar krama om min lillasyster och mitt gosedjur när pappa är som argast. Jag vill inte att hon blir ledsen. Jag blir också ledsen ibland, men jag visar inte det för någon. När fröken frågar om jag gjorde något i helgen säger jag inget utan bara går.
Jag blir arg när någon är dum mot mina kompisar eller om en vuxen säger att min kompis gör något fel. Då säger jag ibland saker som gör att fröken blir arg på mig i stället. Jag har väldigt roligt med mina kompisar, vi brukar gömma oss inne i hallen bakom jackorna. Jag vill inte gå ut. När vi fröken går förbi utan att se oss så sätter vi handen för munnen för att inte skratta rakt ut, det pirrar i magen. Jag tänker inte gå ut! Jag brukar ligga och tänka på det på kvällarna, att ibland blir allt bara fel i skolan. Ibland så ser fröken mig ändå där bland jackorna och gör det klart och tydligt att vi för den femtielfte gången inte får vara där. Ibland så undrar fröken hur jag mår, men jag vill inte prata om det.
Jag gick i alla fall ut på skolgården till slut idag. En fröken kom och frågade om vi skulle gå runt skolan tillsammans. Jag sa ja och tog fröken i handen. Vi sa inget, vi bara gick. Fröken ställde inga jobbiga frågor, det var skönt. Vi bara gick. Kanske kan jag berätta för fröken om allt, om min lillasyster, och allt annat. Jag har lite ont i magen nu, jag ska hem snart. Klockan fyra ska jag hem. Jag måste gå hem i tid så jag kan vara med min lillasyster, om något skulle hända, hon har ju bara mig. Kanske vi kan leka i kojan imorgon igen, det är roligt. Kanske fröken vill vara med och leka då.
Då ser vi vad eleverna behöver
Fritidshemmet behöver vara här och nu. En plats där relationskapandet är grunden i allt vi gör. Möter vi eleverna där de är, så kanske vi ser och känner in vad de är i behov av, vad som finns där bakom allt. Ibland kanske bara en hand att hålla i på skolgården och ibland ett samtal som lättar hjärtat under jackan i hallen.
Oavsett så kan vi ge dem ett här och nu, en tid då vi i våra samtal hjälper dem att få stanna i nuet. Jag tänker att fritidshemmet ibland bara behöver vara en fristad från världen och verkligheten. En plats där barnen får bearbeta allt de möter. En plats där världen är vänlig och förstående. En plats där samtal möts av nyfikenhet. En plats där olikhet är accepterat. En plats där olika erfarenheter möts. Är det kanske så vi formar framtiden?
Det var en gång en Alice, som bara behövde få bli mött där hon var.
Sofia Grimm är biträdande rektor och har en bakgrund som lärare i fritidshem.
LÄS ÄVEN
Lärarnas beteende förstärker mobbning
Årets lärare i fritidshem prisas för sitt lekfulla arbetssätt
