Grimm: Planeringstiden måste backas upp av ledningen

Anna arbetade på en skola där det kom en stark önskan, eller begäran, från skolledningen att på fritidshemmet skulle det finnas ett visst antal pedagogstyrda aktiviteter per dag. Förväntningarna  var skyhöga på att fritidshemmets verksamhet skulle hålla god kvalitet. Men samtidigt så fick personalen på fritidshemmet minimalt med planeringstid. Det fanns heller ingenstans att ta planeringstid från när mer behövdes, eller när den prioriterades bort. De mindre arbetslagen, som var kopplade till varje årskurs och där både lärare och fritidspersonal ingick, fick i stället uppdrag att själva lösa planeringsproblemet. Skolledningen var supernöjda med delegeringen: ”Ja, men det är ju bara att prata ihop sig så måste de kunna lösa det”, tyckte skolledningen.

Ja, det låter ju så fint. Det här så kallade planeringsproblemet, det var verkligen ett problem. Anna tog otaliga gånger upp i sitt arbetslag att hon behövde få ut den planeringstid hon var lovad, men det passade aldrig. Det suckades, stånkades och klagades. Även om hon kunde få några tillfällen att planera blev tillslut den här konversationen bara ett enda stort ångestladdat ämne med magont som följd. Anna slutade fråga.

Det dåliga samvetet tär på psyket

Varför slutade hon fråga? För hela tiden måste Anna väga hur mycket hon ska ge efter och hur mycket hon ska sätta ner foten. Det är ju hennes arbetsmiljö som hon ska orka med och må bra i varje dag. Konflikt mellan kollegor mår ingen bra av. Det dåliga samvetet om att lämna klassrummet tärde inifrån. Anna försökte förklara att fritidshemmets verksamhet är viktig, men den var ju aldrig så viktig som den dyrbara tiden i klassrummet.

Hela tiden måste Anna väga hur mycket hon ska ge efter och hur mycket hon ska sätta ner foten.

Anna bokade ett möte med skolledningen. Där fick hon till svar att hon skulle säga till sitt arbetslag att hon måste få sin planeringstid. Det ledningen inte hör mellan raderna är att hon redan har gjort det, mer än jättemånga gånger. Annars hade hon inte bokat ett möte enbart för att få hjälp med sin bortprioriterade planeringstid. Men det fanns inga hjälpmedel, det fanns ingen som stod på hennes sida – budskapet hon fick med sig var vikten av att arbetslaget måste kunna kommunicera med varandra. På väg ut undrar skolledningen hur det går med aktiviteterna på fritids…

Måste få stöd när kommunikationen inte funkar

Nu skrev jag visserligen detta som en saga, men jag har tappat räkningen på hur många inom fritidshemmets värld jag mött som faktiskt har det så här år ut och år in.

Fram till att vi får reglerad planeringstid i avtal behöver vi ha ledningen på vår sida när det kommer till vår planeringstid. Med det menar jag inte att ledningen ska ställa sig mot klassrumsundervisande lärare, utan att ledningen måste arbeta för att alla verksamheter i skolans byggnad ska stå likvärdiga bredvid varandra. Fritidspersonalen måste känna att det finns stöd att få när kommunikationen blir svår – att arbetslaget ska lösa det själva är i realitet sällan okomplicerat. Det går inte att önska en god kvalitet i fritidshemmets verksamhet om inte planeringstiden prioriteras. För vi ska inte planera på våra raster och på vår fritid. En kollega sa en gång till mig: ”Får du ingen planeringstid kan du inte förväntas ha pedagogledda aktiviteter.” Jag kan ju inte annat än att hålla med.

LÄS ÄVEN

Grimm: Vad är vi egentligen värda i skolans värld?

Grimm: Luckor i schemat betyder inte att vi är sysslolösa

Så behåller vi de äldre barnen på fritids

Grimm: Att jobba på fritids är ett lagarbete