Grimm: Jag har lagt ner stridsyxan

Jag började på ett nytt jobb för en tid sedan och med all min passion och kärlek för yrket tog jag på mig rustningen och stridsyxan – redo för strid – redo att kämpa för fritidshemmets rätt. Barnens rätt till ett fritidshem med goda förutsättningar. Det kan ju låta lite underligt och komiskt för någon och kanske igenkännande för en annan. Jag småskrattar kanske lite åt det så här i skrivande stund. Men samtidigt finns det ett stort allvar. För mig har det varit en stor del av det jag kommit att syssla med sedan jag tog examen. Att arbeta på fritidshem är att alltid få kämpa i uppförsbacke. Och att ta sig an kampen är den enda vägen.

”Jag kom redo för strid”

Allt kämpande har varit en stor del av min yrkesidentitet. Så när jag började på en ny skola så kom jag redo med min stridsyxa och jag sprang i 190 kilometer i timmen. Tänk er en tecknad serie där sagofiguren springer så där fort så att benen snurrar i cirklar med damm runt om och yxan i högsta hugg. In genom dörren som precis öppnas av någon i sista stund, och den tecknade figuren bara springer vidare. Jag släpptes in på en skola som faktiskt ville ha min kompetens och mitt driv. Inte en skola som bara sa så, men sedan inte gav förutsättningarna. Jag har fått nypa mig i armen till och från. Vilket i sig ju är lite besynnerligt, då det borde vara en självklarhet för en lärare att få arbeta i sin profession. 

Allt kämpande har varit en stor del av min yrkesidentitet. Så när jag började på en ny skola så kom jag redo med min stridsyxa och sprang i 190 kilometer i timmen.

I min nya tjänst har jag fått förutsättningar att leda och driva igenom utveckling för fritidshemmet tillsammans med modiga kollegor. Det finaste jag fått i min anställning är förtroendet att jag som lärare i fritidshem kan forma och driva mitt uppdrag utifrån min lärarprofession. Det förväntas att jag precis som vilken lärare som helst utför mitt jobb och att jag under ansvar formar min tjänst i samråd med rektor. Självklart kan tyckas, men det är nog inte en självklarhet för alla.

Har fått möjlighet att samverka

Jag har fått lära mig att klä av mig rustningen för helt plötsligt behövs den inte. Jag behöver inte kämpa för min sak på samma sätt. I stället har jag fått möjligheten att vara en del i ett sammanhang där vi bygger broar mellan alla verksamheter och yrkesgrupper. Undervisande ämneslärare, mentorer, fritidshemmets personal, förskollärare, administration och elevhälsa. Hur kan vi alla samverka för att göra det bästa för eleverna? Häromdagen skulle jag träffa ett av skolans lärarteam för att samtala om övergångarna vid elevernas luncher, raster och vem skulle ringa in, med mera. Det har delvis legat på mitt bord att arbeta fram förslag tillsammans med några kollegor för hur fritidspersonal och undervisande lärare kan arbeta för tryggare korridorer. Jag kom på mig själv med att jag tagit på mig rustningen igen och höjt yxan, redo för strid. Men där och då svarade jag på några frågor och sedan var det klart. 

”Vi behöver bygga broar i skolan”

Det är när vi kan se verksamheterna och yrkesgrupperna under skolans tak som lika viktiga som vi faktiskt kan mötas och brygga broar. Det är tillsammans vi skapar en plats vi och eleverna vill vara på. Tillsammans. Men det är här rektorns syn på fritidshemmet kommer in – det syns i hela organisationen om en rektor prioriterar och framför allt förstår fritidshemmets uppdrag och vilka förutsättningar som krävs. Det syns i organisationen om alla verksamheter verkligen är lika viktiga. Så som skolorganisation – på enhetsnivå och kommunnivå – behöver vi skapa en dialog om hur vi i praktiken skapar en skola där vi bygger broar för elevernas skull.

Rustningen har jag stoppat ner i väskan för nu. Kanske har jag för första gången fått prova på sann samverkan, det så väldigt svårt definierade ordet. Det återstår att se. Men kämpaglöden finns alltid kvar, glöden för Sveriges fritidshem. 

LÄS ÄVEN

Grimm: Planeringstiden måste backas upp av ledningen

Nya siffror: Färre behöriga lärare på fritidshemmen

Eriksson: Utåtagerande beteende bör inte vara vår högsta prioritet