Eriksson: Utåtagerande beteende bör inte vara vår högsta prioritet

Jag är i målarrummet när en flicka kommer in tillsammans med en annan lärare. Flickan hör på när läraren berättar vad man kan göra i rummet. Jag ser på håll att hon inte är riktigt närvarande i det läraren rekommenderar henne. Jag tar en tom pärlplatta och en burk med pärlor, och tänker att jag ska prova att pärla något och se om eleven vill haka på mig. När den andra läraren lämnat rummet står flickan kvar och ser sig om. Är det osäkerhet som glimmar? Jag frågar henne om hon kan hjälpa mig att bestämma färg på pärlplattan. Efter en liten stund närmar hon sig och inspekterar mig och pärlplattan. Efter vad som kändes som en evighet slår hon sig ner.

Hon hjälper mig att hitta pärlor, vi pratar om möjliga färgkombinationer och mönster och sedan är vi i gång med pärlplattsläggandet. 

”Plötsligt ser jag en långsam tår”

Jag frågar henne hur helgen var, men möts av tystnad. Plötsligt ser jag en långsam tår rinna ner. Jag frågar i låg ton om hon är ledsen och får en nick. Vi pärlar på. Jag säger att om hon vill berätta vad som är ledsamt så lyssnar jag. Vi fortsätter att pärla vidare. Sedan stannar pärlplattandet av från flickans sida. Hon berättar knappt hörbart att hennes husdjur ganska nyligen gått bort. Hon berättar dess namn, hur den såg ut och några minnen. Jag frågar om hon saknar husdjuret och får en nick. Sedan om hon har något knep när saknaden knackar på, men möts av tystnad. Jag hämtar mitt bankkort där min katt, som stått mig nära, är motiv. När jag saknar honom så brukar jag kolla på bankkortet och minnas. Jag berättar för flickan att det är mitt knep. Hon säger att de haft begravning för husdjuret och att hon ibland brukar titta på ett foto av husdjuret. Plötsligt är lektionstiden slut. Flickan går tyst iväg. 

Varför denna historia? 

Vid en första anblick ser det ut som en elev som funderar på vad hon ville göra, vid en andra anblick en elev som hjälper en lärare att lägga en pärlplatta. Sett utifrån skulle ingen märka att flickan var ledsen och saknade.

Vi måste börja överge föreställningen om att utåtagerande beteende är prio ett, även om new public management skriker att kortsiktig kostnadseffektivitet är bäst. 

”Även könsmaktordningen blir synlig här”

Barn anpassar sitt beteende utifrån sammanhanget. När det har gått så långt att barnet blir utåt-agerande eller får ett självskadebeteende så har det redan under lång tid på olika sätt försökt signalera att det behöver hjälp. Men det har inte synts eller uppmärksammats i tid. Det betyder också att barn ser vad vi vuxna reagerar och agerar på. 

Det är oftast pojkar som tenderar att bli utåtagerande medan flickor glider mer mot självskadebeteende. När vi vuxna sätter en prislapp och gör skillnad på barns känsloyttringar gör vi också skillnad på barns upplevelser och på sikt deras mående. Och oavsett om vi vill erkänna det så blir även könsmaktordningen synlig här.

Om vi i stället börjar se människan i barnet, och hur dess unika beteendemönster är oavsett kön och strategi för att hantera mörker, tror jag att vi på riktigt kan börja arbeta proaktivt för psykisk hälsa bland barn och ungdomar. 

Du kan inte göra allt, men du kan börja med att lyssna, se och känna in. Vara lugnet i stormen, oavsett om stormen skriker högljutt eller gråter tyst.