Eriksson: Renodla vårt uppdrag, skolministern!

Tänk dig en utbildad bilmekaniker som arbetar på en verkstad. Personen har engagemang och bedriver ett gott arbete. Kunderna är nöjda, och verkstaden andas funktionalitet, professionalitet och effektivitet. Plötsligt ändras bilmekanikerns uppdrag. Chefen säger att företaget ska ta uppdrag för regionen. Nu ska bilmekanikerna börja köra enstaka turer för regionens kollektivtrafik, för att lösa busschaufförskrisen. Kommer det att fungera?

Nej, kanske några tänker. Ja, tänker jag. Om man delar upp arbetet, så att vissa timmar går åt till att köra buss, och resterande timmar till att reparera fordon.

Nu ska bilmekanikerna börja köra enstaka turer för regionens kollektivtrafik, för att lösa busschaufförskrisen.

Vi fortsätter storyn: Efter en tid ökar förfrågningarna på chaufföruppdragen. Bilmekanikern blir ålagd att ta fler rutter, samtidigt som lika många skadade fordon ligger och väntar på reparation. Hen saknar D-körkort, vilket är en förutsättning för att få köra buss med obegränsat antal passagerare. Men den akuta bristen på busschaufförer gör att regionen släpper på det kravet. Bilmekanikern kör rutterna tidiga morgnar och sena kvällar, på dagarna reparerar hen bilar.

Det tär på psyket, men det är inget som andra märker. Chefen ser att bilmekanikern gör ett bra jobb som busschaufför. Men på verkstaden har antalet oreparerade fordon vuxit. Den inre stressen äter sakta men säkert upp bilmekanikern inifrån. Hur ska hen orka med att köra långa rutter på morgnar och kvällar, och samtidigt hinna laga fordon för att få ner det rejäla berg som vuxit till sig på verkstaden?

Det kvalitativa arbetet sänks, och folk börjar reagera på att deras bilar inte är ordentligt reparerade, eller att det tar månader att få tillbaka sina fordon. Kunderna blir arga, och tilliten sjunker drastiskt för bilmekanikern och för verkstaden. Utmattningssyndrom är snart ett uppenbart faktum. Hur länge till orkar hen med detta kombinerande brandsläckaruppdrag?
Ska hen överge arbetet som bilmekaniker och sadla om till busschaufför, eftersom villkoren är bättre som utbildad busschaufför än outbildad, trots ett brinnande intresse för att reparera fordon? Sjukskriva sig? Kontakta skyddsombudet eller facket? Byta arbetsplats? Säga upp sig? Starta en organiserad strejk?

Som snart nyutexaminerad lärare i fritidshem vet jag redan nu, oavsett hur uppdraget skönmålas, att antingen kommer skola eller fritidshem hamna i skymundan i mitt framtida arbete.

Ja ni, ovanstående story kan liknas vid fritidslärares dubbla, i praktiken tredubbla uppdrag. Som snart nyutexaminerad lärare i fritidshem vet jag redan nu, oavsett hur uppdraget skönmålas, att antingen kommer skola eller fritidshem hamna i skymundan i mitt framtida arbete. Varför? För att jag inte kan klona mig och göra ett lika bra arbete i två helt skilda verksamheter samtidigt. Antingen går jag på sparlåga i skolan eller på fritidshemmet – eller över hela dagen för att orka med de olika uppdragen. Alternativt att jag slutar arbeta inom skola och fritidshem. Att fritidsläraryrket inte är attraktivt att vare sig utbilda sig till eller att arbeta i är inte konstigt när lärare i fritidshem under en arbetsvecka förväntas:

• Vara resurs i en klass.
• Bedriva undervisning i sitt skolämne med bedömning, planering och utvärdering i ämnet.
• Vara rastvärd.
• På eftermiddagarna arbeta i fritidshem vilket också innefattar planering, utvärdering och utveckling.

Om någon skarp beslutsfattare skulle trycka på att det är viktigt med samverkan, och att lärare i fritidshem ser eleverna över hela deras skoldag, så håller jag helt med. Det är superviktigt, och jag tycker fritidslärare redan gör det i hög grad. Samverkan innebär att två eller fler yrkesgrupper tillsammans, utifrån sin respektive profession arbetar för att stärka individer, grupper eller organisation. Inte tjänstgöring i annan verksamhet, såsom det blivit på många skolor runt om i landet.

För vad är politikers, huvudmäns och rektorers avsikt med fritidshem, såväl kortsiktigt som långsiktigt? I synnerhet med tanke på den nya utredningen om att öka elevgrupperna. Tänker beslutsfattare att fritidslärare fortfarande ska assistera klasslärare och bedriva undervisning i ett praktiskt-estetiskt ämne då? Eller frånkopplar man i sådana fall oss lärare i fritidshem från klassrums- och skolämnesuppdraget, för att vi ska få det utrymme och den planering som krävs för att kunna bedriva en god fritidshemsundervisning?

Eller ska fritidshem bli en sardinburksverksamhet, där planering, utvärdering och utveckling successivt avvecklas och förbises? Jag vill mer än gärna samverka med klasslärare, men att jag ska agera elevassistent, undervisa i ett skolämne och samtidigt bedriva ett fritidshem – där går kalkylen bet. För inte är det så att skolan och klasslärare har i sitt samverkansuppdrag att rädda upp fritidshemmet när det krisar sig där?

LÄS ÄVEN

Granskning: Nio av tio lärare i fritidshem har för lite planeringstid

Lärare i fritidshem: Vi utnyttjas som vikarier

Eriksson: Se på eleverna med snälla ögon