Eriksson: Låt oss skippa den hårda tonen mellan kollegor
Krönika Efter drygt ett år som utbildad och yrkesverksam lärare i fritidshem vill jag lyfta upp det som inte syns på ytan. Det som gör att folk mår dåligt, blir sjukskrivna eller säger upp sig.
Fritidshem = relationer, glädje, gemenskap, värme och tillhörighet. Det är vackra ord som både jag och andra associerar fritidshem med.
Efter drygt ett år som utbildad och yrkesverksam lärare i fritidshem vill jag lyfta upp det som inte syns på ytan. Det som gör att folk mår dåligt, blir sjukskrivna eller säger upp sig. Bakom allt det vackra i fritidshem kan jag skönja något annat. En hets och en konkurrens där utrymme för oliktänkande, eller att vara ny, inte riktigt får existera vare sig hos en del elever eller bland vuxna. Som hårda vindar som blåser på den mjuka verksamheten. Lite som sagan om de tre små grisarna och vargen, där två hus blåses bort.
Tonen blir hård i sociala medier
Jag kan uppfatta på nationell nivå att fritidshemmet på en del ställen lider av någon form av mindervärdeskomplex gentemot skolan. Det är skolan som går i första hand, och någonstans långt ner i prioriteringslistan kommer fritidshemmet. Det gör att tonen blir hård på en del enheter, och även i sociala medier. Hård mot kollegor, hård mot vårdnadshavare och hård mot elever.
Och visst, det finns flera orsaker till att det blir så. Alltifrån åtstramad budget och svagt eller frånvarande ledarskap till stora elevgrupper. Men jag skulle även vilja fundera över vad är det för typ av människor som väljer att arbeta och utbilda sig till lärare inom fritidshem, förskola och skola.
Det gör att tonen blir hård på en del enheter, och även i sociala medier. Hård mot kollegor, hård mot vårdnadshavare och hård mot elever.
När jag var i den prepubertala åldern och tonåren hade jag attityden att jag alltid hade rätt. Alla i min släkt sade, både med humor och uppriktighet, att jag passade som lärare just för att jag hade så principfasta åsikter och en självsäker fasad. I dag är min approach mer att undersöka, identifiera och lösa, och även om jag har kvar en del av principfastheten så kan jag erkänna mina fel på ett ödmjukare sätt. Men sättet som min släkt kunde skoja om det här, smått sarkastiskt, har fått mig att fundera på vilka egenskaper en bra lärare egentligen behöver ha.
Jag tror att i ett arbetslag, och inom professionen överlag, behövs en mångfald av personligheter, åsikter och tankesätt, för att kunna möta mångfalden av elever och motverka den negativa homogeniseringen, där exkludering och förminskning får råda.
Jag kan dock skönja att mångfalden bland oss vuxna inte riktigt får komma till tals alla gånger. Som om den där generaliserande bilden av lärare får dominera och forma verksamheterna. Här funderar jag på om den låga graden av utbildade lärare i fritidshem hänger ihop med det?
Det mellanmänskliga tas för givet
Hur kan man ha möte en timme i veckan om vad man ska ha för aktiviteter på fritidshemmet, samtidigt som det inte finns utrymme att diskutera exempelvis de regler som andra vuxna, till exempel klasslärare eller ledningen, satt för eleverna? Dessa regler ska vi i fritidshemmet bara finna oss i och upprätthålla, utan att fundera över vad som passar i vår verksamhet och varför vi ska ha dem, eller om det finns alternativ och undantag.
Hur har fritidshem på nationell nivå gått åt hållet att bara producera och redovisa aktiviteter, medan den mellanmänskliga undervisningen lite glöms bort eller tas för given, eller inte riktigt tillåts?
I sagan om de tre grisarna försöker vargen blåsa ner även det tredje huset. Hur kan vi se till att den mellanmänskliga undervisningen inte blåses bort?
LÄS OCKSÅ:
Eriksson: Renodla vårt uppdrag, skolministern!
