Eriksson: Jag är lärare i fritidshem, inte superhjälte, rockstjärna eller elitidrottare

Oj, vad tre års studier kan göra underverk, synd bara att när man kommer ut i skolan så finns det en överförväntan på vad man ska åstadkomma. En förväntan att jag ska vara antingen entreprenör, speciallärare, rockstjärna, elitidrottare eller artist. Detta med noll förutsättningar för att kunna bedriva ett någorlunda vettigt läraruppdrag, det som jag faktiskt är utbildad för. 

I mitt huvud tänker jag: ”Men eleverna, verksamheten och vårdnadshavarna då?” Jag gör sällan saker impulsivt, för mig är det viktigt att det finns en tanke, mening och syfte med innehållet i fritidshemmet. Vad har vi för elevgrupp, var är de i grupprocessen, var ligger vi i årshjulet, vad är nästa steg och hur tar vi oss dit? Allt detta verkar dock inte få utrymme, utan så länge eleverna har kul på fritids så tycks det tillräckligt.

Märklig syn på vårt yrke

Med den inställningen behöver vi lärare i fritidshem väl ingen planeringstid, ställtid eller liknande heller? Hur kommer det sig att lärarprofessionen är på universitetsnivå när vi ändå inte får bedriva yrket? Nu är jag inte negativ, men jag vill lyfta upp vissa föreställningar och förutfattade meningar om just lärare i fritidshem. 

Hur en del tänker att lärare i fritidshem, det är de där positiva och extroverta ja-sägarna, de som kör på tills de stupar, de som kan ta alla elever under vingarna på skoltid och rädda upp situationer som egentligen ligger på andra professioners bord, de som kan dra i gång värsta storkören utan någon som helst förberedelse för att starta i gång projektet. Vi blir skolans livräddare. Och fritidshemmet, det sköter sig väl självt så länge eleverna inte, typ, slår ihjäl varandra? 

”Eftersom vi inte har ämnesundervisning så förväntas vi skapa ett fritidshem som nästan liknar showbusiness, konstant sommarläger eller idrottsförening.”

Vi blir nästan satta under lupp – eftersom vi inte har ämnesundervisning så förväntas vi skapa ett fritidshem som nästan liknar showbusiness, konstant sommarläger eller idrottsförening. Det är fokus på görandet. Jag vill hellre fokusera på varandet. En grupp elever är på fritidshemmet en viss tid, hur får vi till verksamheten så den blir meningsfull för just dem? Vilken typ av spel och annat material ska köpas in? Det räcker ju inte med att bara köpa in något och så är det bra med det. Vilka lekar och aktiviteter passar för just den grupp som finns på det specifika fritidshemmet, hur kan innehållet flyta på bra trots övergångar och avbrott av diverse olika slag? För mig som lärare är det dessa frågor som snurrar runt i mitt huvud. 

Lärarna som inte märks är ofta underskattade

Jag tänker att det finns många nästintill introverta lärare i fritidshem, som inte är bäst på något, men som är väldigt fina medmänniskor som kan få elever att växa, känna sig sedda och trygga och som är duktiga på ”bakgrundsarbetet” och kan jobba socialt med individer och grupper. Som kanske kommer på ett innehåll, som dock inte är hypat. 

Vet ni, i mina ögon är ni lika värdefulla som de extroverta ja-sägande superfritidslärarna som kan få i gång megaprojekt med sand till förutsättningar. Vi är lärare i fritidshem, inte skolans troféskåp. 

LÄS OCKSÅ:

Eriksson: Renodla vårt uppdrag, skolministern!

Han är Årets lärare i fritidshem

Spretigt uppdrag får fritidslärarna att välja skolan

Fritidshemmets roll för elevers skolresultat granskas