Eriksson: ”Att vara högsensitiv är en gudagåva – och ett rent helvete”
Krönika Varför ses inte emotionell sensitivitet som något positivt, varken hos barn eller vuxna? Och hur kan vi inge högsensitiva elever känslan att deras personlighetsdrag är något bra och fint, och att de duger precis som de är? Det frågar sig Irina Eriksson, lärare i fritidshem i Östersund.
För ett tag sedan satt jag i ett samtal med kommunens ledningsstöd. Vi pratade och pratade, och plötsligt säger hon ett ord som sällan uttryckts om mig, men som faktiskt beskriver hur jag är. Den här egenskapen har snarare klätts i ord som att jag har känselspröten åt alla håll och kanter, ”tentaklerna utåt”, att jag tar åt mig lätt, att jag suger åt mig allt, att jag är känslig, och så vidare. Alla dessa beskrivningar är såklart inte tänkta att såra, men de skapar utrymme för egna tolkningar. I sämre dagar uppfattas det som att det inte är något bra, det finns en lite negativ klang över det hela. Just det, vi pratar högsensitivitet. En guds gåva och ett rent helvete på samma gång.
I vår tid ska allt gå fort
Vi lever i höghastighetens era, allt ska gå fort. Vuxna och barn är rastlösa, hårda ord från både vuxna och barn i alla möjliga konstellationer flyger dagligen över varandra, som om de inte skulle göra den andre ledsen. Medierna visar sårbara situationer på ett sätt som kan vara integritetskränkande för den utsatta, och skolvåldet både bland elever och mellan elever och skolpersonal (åt båda håll) har normaliserats på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Allt detta snappar jag upp, utan filter. Orättvisor, eller att någon blir utsatt, blir en belastning för mig, och när det blir för mycket svämmar det över.
Samtidigt som min högsensitivitet är utmanande är det också något jag aldrig skulle vilja ta bort, i synnerhet inte i tjänst. Den gör att jag kan se eleven på skolgården som är ledsen, men som inte gråter högljutt. Den gör att jag kan fånga upp känsloförnimmelser där andra kan fundera länge över andras reaktioner och ageranden, och den gör att jag kan analysera djupt och eftertänksamt. När det är glädje tar det mig till nya höjder. I arbetet med elever så är detta några klara fördelar.
Högsensitiva barn glöms bort
Varför ses inte emotionell sensitivitet som något positivt, varken hos barn eller vuxna? Alla de barn jag mött som lätt skulle kunna beskrivas som högkänsliga blir oftast bortglömda i den stora massan om inte någon vuxen i deras närhet hinner att se och fånga upp dem, och ha dem lite extra nära sig.
Varför premieras egenskaper som extrovert, företagsam, äventyrlig, busig, pratsam och att kunna ta för sig? När det kan finnas barn och vuxna som exempelvis är så omtänksamma och mjuka att de till och med hanterar myggor och flugor som husdjur. Som aldrig skulle säga ”håll käften gubb-/kärringjävel” till någon. Som när de kommer hem brister i gråt eller får utlopp för allt det överväldigande som uppstått under dagen, och som kan se och känna livet i en färgstark palett.
Hur premieras deras goda egenskaper, eller är det något som tas för givet?
Jag kände mig sedd och bekräftad på mötet
Vi satt där, ledningsstödet och jag. Hon tog ordet i sin mun och uttalade det som det faktiskt är, H.Ö.G.S.E.N.S.I.T.I.V. Inombords sköljde en flod av glädje och lättnad över mig. Det blev en fullträff. Utan någon besk eftersmak, eller skev beskrivning av personlighetsdraget. Jag kände mig sedd och bekräftad i min sensitivitet.
Hur kan vi inge högsensitiva elever känslan att deras personlighetsdrag är något bra och fint, och att de duger precis som de är?
LÄS ÄVEN:
