Djurberg: Mina föräldrars ointresse hade sina fördelar
Krönika Det fanns många luckor i säkerhetstänkandet förr, men nu har pendeln slagit över åt andra hållet, skriver redaktör Sara Djurberg.
”Usch då!” Det var min mammas spontana kommentar när jag nämnde att vi skulle ha ett tema om riskfylld lek i tidningen. Inte så förvånande kanske, särskilt inte om man är ängsligt lagd som min mamma.
Men det är ändå lite komiskt med tanke på hur många luckor det fanns i säkerhetstänket när jag var barn. Vi skumpade glatt i väg i bilen utan säkerhetsbälten, hjälmar vid cykel- och pulkaåkning hade ingen hört talas om. Mina föräldrar brydde sig heller inte nämnvärt om vad vi barn gjorde medan de hade fest med grannarna eller var upptagna på något annat vis. Vi fick ha så roligt vi kunde på egen hand.
Nu har pendeln slagit över åt andra hållet och föräldrar håller koll på var deras barn är med appar i telefonen, och vad de gör med sina telefoner. De skjutsar barnen till skolan och träningen, och telefonen finns alltid tillhands om någon behöver bli hämtad. Själv minns jag äventyret i att ”rymma” hemifrån med vetskapen om att ingen visste var jag och mina kompisar var, eller när vi skulle komma hem. Det var spännande att pressa sig själv och kompisarna att våga lite mer, gå lite längre. Ganska meningslöst om man har telefonen med sig och kan bli hittad och hämtad.
Får stöd i forskningen
Barns rörelsefrihet har minskat de senaste åren, konstaterar en forskare vi intervjuat i temat. Förutom ökat fokus på säkerhet är en orsak att naturområden där man kan leka och gömma sig byggs bort i städerna. Samtidigt som antalet lekplatser i Sverige har halverats de senaste 20 åren, enligt en studie. Kanske är det därför som allt fler söker sig till extremsporter – om varje steg man tagit varit bevakat är det skönt att få rasa nerför ett berg på en mountainbike ostört.
Kan man bry sig för mycket? Ja, psykologer varnar i alla fall för att vår iver att fixa våra barns problem faktiskt kan förvärra dem. Om man pratar mycket och ofta med sin tonåring om dennes oro, känsla av mindervärde eller prestationsångest kan problemen i stället befästas. Rådet är att förmedla att sådana tankar är normala, men just ”bara” tankar. De kallas triggertankar – vi får acceptera att de kommer, men inse att de inte återspeglar verkligheten. Men börjar vi älta tankarna mår vi faktiskt sämre och undviker i värsta fall aktiviteter som kan få oss att må bra.
Flera forskare pekar på fördelarna med att låta barn pröva på och bli utmanande. Förhoppningsvis kan det ge förskollärare och lärare i fritidshem råg i ryggen att arbeta med riskfylld lek.
