Anevik: Jag får vara i naturen på arbetstid

Det knastrar under skorna när jag i rask takt promenerar på cykelvägen mot sjön. Det är ljudet från vintergruset, som fortfarande ligger kvar på asfalten. Naturen gör att stressen rinner av. Trots att jag rör mig snabbt,  lugnar jag ner mitt inre tempo för varje steg framåt. Eleverna är redan nere vid stranden och jag kommer efter, på grund av min arbetstid. Det ger mig tid att reflektera.

Att arbeta som lärare i fritidshem har inte så hög status. Nej, snarare tvärtom. Lönen är låg trots studielånen; arbetstiderna kan vara si sådär; resurserna som fritidshemmet förfogar över är i regel mycket små; arbetsbelastningen är hög; stress är vanligt samt utbrändhet; vi känner oss ofta överkörda av kollegor; vi tycker att klimatet i elevgrupperna är hårt; vårdnadshavarna är så … Oj, vad mycket vi klagar på! Men när jag går här är jag lycklig och ser alla fördelar.

Många med mig valde yrket på grund av möjligheten att arbeta pedagogiskt utomhus: Vi åtnjuter lyxen av att kunna röra oss ”allsidigt i olika miljöer”, som det står i läroplanen i den del som berör fritidshemmet. Det gagnar förstås inte bara eleverna. Eller hur! Vi får fin sommarfärg medan vi håller igång flåset lite lätt på fotbollsplanen. Vi hinner också gå våra 10 000 steg på en dag. Fina stunder ihop med både elever och kollegor ger oss livsförlängande skratt och harmoni. Vi lagrar roliga citat som vi minns  med ett leende. Lekfullheten i oss får leva.

Jag ler inombords när jag kommer att tänka på en elev som resonerade om yrken och vad hon skulle arbeta med som vuxen. ”Jag ska bli kulturtant!” sa hon bestämt. Jag vet inte riktigt hur hon tänkte och det låter så festligt. Jag kan se henne framför mig som vuxen kulturtant. Pirret jag får i magen, skrattet som bubblar men som inte riktigt får komma ut – det bubblar nästan över! Glädje på arbetstid! Det ska erkännas att varje dag inte avslutas med ett leende. Vissa dagar gäller det att andas lugnt, räkna till tio och ibland be en kollega att ge en ett handtag för att man ska klara av något eller orka. Som när man hjälper tredje eleven inom en timme med ombyte på toaletten.

Eller när knytnävarna yr och svordomarna ekar. Vardagar som pendlar mellan hopp och förtvivlan.

I dag skiner en blek sol. En hackspett knackar på ett träd i närheten. Doften från fuktig mylla och daggvåta löv når min näsa. Njutbart! På stranden är leken i full gång när jag kommer fram. Jag andas in sjöluften! Det grävs och skapas i kall och fuktig sand. ”Gå inte ner med stövlarna i vattnet!”, hör  jag någon ropa. Flera sakletare, som visar sina fynd, möter upp. Deras entusiasm smittar. Medan jag serverar blåbärssoppa från stormköket i kåsor, för frusna små händer att värmas mot, seglar ett par rovfåglar ovanför oss. Runt omkring prasslar det från myror och vissen vass. Och jag får finnas där. I naturen. På arbetstid.

LÄSTIPS