Eva Lindström: ”Politiker tvingar oss bli som alla andra”
Skolpolitik Det finns inte många arenor kvar i samhället där vuxna har tid att stanna upp och lyssna – och snart kanske det gäller förskolan också, varnar förskolläraren och krönikören Eva Lindström.
Jag minns så väl den dagen när jag bestämde mig för att bli lärare. Jag hade haft det rätt tufft i skolan, många barn som brydde sig för mycket om vad jag gjorde och tyckte. Många vuxna som inte brydde sig alls.
Just den här dagen blev jag och min kompis upptryckta mot en vägg och tafsade på av två lite äldre killar. Jag minns det tydligt, det var läskigt, det gjorde ont. Det killarna gjorde var en sak, men det den vuxne förbipasserande gjorde var en helt annan.
Han såg, jag vet att han såg, för vi hade ögonkontakt när han gick förbi. Han sa ingenting alls, gjorde ingenting alls, stannade inte upp, gick bara vidare.
Han sa ingenting alls, gjorde ingenting alls, stannade inte upp, gick bara vidare.
Den kvällen bestämde jag mig. Jag ville bli en vuxen som skulle göra någonting, en vuxen som säger till, en vuxen som inte går förbi. Jag ska stå på barnens sida, alltid. Så efter lite omvägar, via skolan och lite annat, landade jag i förskolan, och här är jag kvar.
Jag tror på att barn har rätt till utbildning, jag tror på att barn är viktiga och kan bidra till vårt samhälle just för att de är barn. För barn tänker inte som vuxna. Barn ser inte gränser och svårigheter som vi. Barn är fantastiska. Tänk om alla hade självförtroende som femåringar. De är snabbast, smartast och vet allt som är värt att veta. Jag tycker att vi är skyldiga barn att ta vara på dem och deras förmågor.
Jag har älskat mitt arbete i förskolan och förundrats varje dag över hur barn tänker, hur de löser problem och hur de tar sig an utmaningar. Hur barn försöker visa oss vad de behöver på en mängd olika sätt. Det är så spännande att få reflektera tillsammans med kollegor, hur tänker de, hur kan vi tolka och förstå vad barnen är intresserade av, vad är det de behöver och försöker tala om för oss? Hur kan vi utmana dem? Allt det där som gör arbetet som förskollärare till det magiska det är.
Men det är också samma politiker som ger oss de absolut sämsta förutsättningarna att sedan utföra själva jobbet
Men, för nu kommer ett men – vad blir kvar när allt detta prioriteras bort?
Vi har politiker som ger oss styrdokument, läroplaner och fina rapporter fyllda med härliga saker som vi ska göra, som vi ska ge barnen för det har de rätt till. Men det är också samma politiker som ger oss de absolut sämsta förutsättningarna att sedan utföra själva jobbet.
I så många år nu har jag hört att ”så här ser förutsättningarna ut, tyvärr”. Dessa politiker har gjort barnkonventionen till lag för att sedan glömma den eller strunta i den. Man lägger över ansvaret på någon annan, på oss. Man tar inte hänsyn till barnens skilda behov eller förutsättningar. Lika för alla ska det vara.
Jag ville bli lärare för att jag ville göra skillnad, för att jag var nyfiken och intresserad av hur barn tänker och utvecklas. Med nuvarande förutsättningar kan jag inte göra det. Jag överlever, jag ser till att barnen överlever. Men det är inte det yrke jag valt. Jag vill inte övervaka barn, jag vill vara nära barn. Jag vill vara en vuxen som lyssnar och står kvar. Men jag ser det sakta försvinna bort.
Om förskolan blir ännu en sådan plats där vuxna inte har möjlighet att lyssna och stanna upp, då är det ingen plats för mig. Tänk på det alla ni som bestämmer, vi kommer inte att stanna kvar om ni inte ger oss förutsättningar att stanna upp.
LÄS ÄVEN
Förskolans Eva Lindström i SVT-debatt: ”Vi blir också snoriga”
TV4, varför förnedrar ni oss förskollärare?
Språktest av personal – förskolor positiva
