Varför förväntar vi oss att barnen ska vara snälla mot varandra, när vi inte är det?

När jag studerade på Lärarhögskolan i början av 2000-talet var vi en brokig skara människor som alla ville arbeta med barn, och vi ville alla göra någon slags skillnad för barn. Det som var knepigt för oss var att komma överens, med varandra. Arbetssättet då var att allt arbete skulle göras i grupp, otroligt kul ibland och mindre kul när man hamnade i en grupp med människor man kanske inte gärna ville umgås med.

Jag förstod inte då vad syftet var, men det gjorde jag sedan när jag började arbeta. Man väljer sällan sina kollegor. I vår klass gjorde våra olikheter att det till slut spårade ur, en person i klassen blev så illa bemött att hen slutade. Likt när man gick i grundskolan och det fanns några i klassen som tyckte att de var bättre än oss andra. I vår klass på Lärarhögskolan var dessa öppet ganska otrevliga mot just denna person. Det blev till slut så att vi fick samlas hela klassen och vår mentor skällde ut oss.

Vi som skulle vara bra vuxna mobbade varandra 

Vi som skulle arbeta med barn, vi som skulle vara bra vuxna, mobbade varandra i vår klass. Oacceptabelt. Hon var mycket besviken. Hon sa till oss att vi alla behövde fundera över vilka sorts förebilder vi ville vara för barn. Hon var bra, tydlig, hon hette Kajsa och jag kommer alltid komma ihåg henne. Vid ett annat tillfälle var vi flera som uttryckte oro över att börja jobba: ”Tänk om barnen inte kommer tycka om oss?”

Då tittade hon oss djupt i ögonen och sa: ”Barnen kommer vara ert minsta problem”. Däremot kollegorna och föräldrarna, där kommer ni stöta på problem. Framförallt kollegorna.

Jag har tänkt på det hon sa många gånger under mitt arbetsliv. Jösses, vad rätt hon hade. För visst har det varit så. Det har funnits kollegor som har fått mig att må dåligt och gråta på jobbet. Och kollegor som fått mig att tvivla och fundera på att säga upp mig. Jag är inte helt oskyldig själv, när jag var yngre och mer oerfaren så hamnade jag där själv ibland, pratade bakom ryggen, ville inte ha rast samtidigt som just hon. Något jag tänker ofta på idag, något som jag skäms över och ångrar djupt. Däremot har jag skärpt till mig, beter mig inte på det sättet längre.

Jag har några överenskommelser med mig själv. Till exempel säger jag ingenting på min arbetsplats som jag inte kan stå för och jag ifrågasätter kollegor som pratar illa om andra på arbetsplatsen. Men viktigast av allt, jag har fullt fokus på det som blir bäst för barnen. För att om man håller på att bråka med sina kollegor, då gör man inte det som är bäst för barnen.

Tänk så mycket tid vi skulle spara

Om man spenderar sina dagar med att klaga på ledningen, sitt dåliga schema, bristen på planeringstid, att rasten är för kort, att ens kollegor är så si eller så, då tänker man ju inte alls på barnen, eller vad de behöver. Man tänker på vad man själv vill ha, eller anser att man har rätt till.

Man kanske tror att man tänker på barnen, men det gör man inte. Man tänker på sig själv. Precis tvärtemot det som vi ska lära barnen. Om man säger till barnen att alla måste få vara med och leka, men i nästa stund lämnar rummet för att en kollega kommer in. Om du säger till barnen att de ska säga stopp om de inte vill, men sedan viskar du i någon vuxens öra att du inte vill ha rast med den där andra vuxna, då är du en dålig vuxen.

Tänk vad mycket mer tid barnen skulle få om vi inte behövde lägga så mycket tid på att hantera alla dåliga vuxna som inte kan uppföra sig på jobbet.

LÄS OCKSÅ:

Förskollärarna: Vi får inga jobb

Lindström: Snälla förälder, hämta ditt barn när ditt jobb är slut

Lindström: Vi har oss själva att skylla för gängkriminaliteten

Lyssna på Förskolan här!