Stenkula: En förskollärares arbetsdag är som ett Super-G-lopp
Krönika ”Jag låter telefonen ringa för nu är det inte bara det att Pirmin gråter, Bojan börjar dessutom bli otålig därute på toaletten”, skriver Erik Stenkula i sin beskrivning av en arbetsdag som går i rasande fart.
En dag i en förskollärares arbetsliv är som ett super-G-lopp i Kranjska Gora.
”Fääärdig” ropar Bojan bortifrån toaletten i hallen. Jag reser mig upp från det Memoryspel, mellan tvillingarna Phil och Steve, jag försöker styra upp. De har inte riktigt förstått poängen att flest par ger vinst. För dem handlar det mer om vem som först hittar bildparet med en Stenmarksmössa på. Den som går vinnande ur den striden får en smäll av den andra.
Jag är fullt medveten om vad som kommer att hända när jag lämnar spelbordet. Kollegan är på rast. Jag kommer inte längre än till kapprummet. Där har Anja och Lindsey använt hela golvytan för att bygga ut Södra stambanan. Jag är nära att snubbla över brofästet i Lernacken när Anja ser på mig med ilsken min och säger att hon hade Rc-loket först. Lindsey kramar om loket hon gömmer i handen och ler.
”Mellan telefonsignalerna hör jag någon ropa”
”Fääärdig!” hör jag någon ropa i fjärran. Jag böjer mig ner över järnvägslådan. Vilket ersättningslok jag än försöker erbjuda till Anja duger det inte, inte ens den råmande Lapplandspilen. Anja pekar tyst och besviket på Lindsey. ”Det var min tur att ha loket!” försöker hon.
”Fäärdig!” Bojan ja! Nu ringer telefonen. På väg till den märker jag hur spelbordet står tomt, de flesta Memorykorten ligger på golvet och i stället har tvillingarna Phil och Steve försökt få i gång Pirmin som hela eftermiddagen suttit på samlingsmattan och byggt små alpstugor i lego. Phil drar av ett av de röda taken och kräver att Pirmin ska leka zombies i stället.
Mellan telefonsignalerna hör jag någon ropa: ”Torka mig då, Erik!” Pirmin gråter. Tvillingarna dundrade in i den legovärld han precis fått färdig. De sliter sönder den och flinar.
Jag hinner snegla på telefonen och ser att det är Hannis mamma som ringer. Hon som inleder varje samtal med att undra vad vi gör åt tvillingarna och deras framfart egentligen. Tsunamibröderna, kallar hon dem. Det är inte bara en gång Hanni kommit hem med ett rivmärke över kinden.
Varje tanke och handling kan bli avbruten
Jag låter telefonen ringa för nu är det inte bara det att Pirmin gråter, Bojan börjar dessutom bli otålig därute på toaletten. På väg ut dit märker jag att Anja börjat lägga ner delar av Södra stambanan i ren protest, för att hon inte får det lok hon tycker hon har rätt till. ”Nej!” skriker Lindsey högt.
Jag måste säga att jag beundrar de förskollärare som lyckas behålla en någorlunda klar linje i sin tankebana i en sådan här arbetsmiljö. För varje tanke eller handling du påbörjar riskerar ständigt att bli avbruten och ersatt av en ny. Jag hittar fortfarande hem när arbetsdagen är över. Men hemma kan osten råka hamna i brödlådan och limpan i kylskåpet.
När jag slutligen öppnar toalettdörren där Bojan sitter försöker jag trösta: ”Visst är det skönt att sitta här en stund i lugn och ro?”
LÄS OCKSÅ
Krisen i förskolan – barngrupperna blir ännu större
Stenkula: Kläderna styr vilken förskollärare jag blir
Föräldrarnas orimliga krav pressar förskollärarna
