Stenkula: Vad ska vi med all dokumentation till?

Det här läsåret har jag fått mycket mer tid för dokumentation och det är jag oändligt tacksam över. Då kommer skrivandet av alla utvecklingssamtal inte behöva bli samma uppförsbacke som de annars varit varje vår. Alla har det inte så. Men det har ändå fått mig att fundera. Vad ska vi egentligen med all dokumentation till? Vad är syftet? 

Jag är helt med på att vi ska ha bra på fötter när vi håller våra samtal om ungarna med deras vårdnadshavare och att vi behöver ha skaplig koll på vår grupp och varje enskilt gryn för att vår undervisning ska gå fram. En del av det vi skriver är säkert också underlag till den systematiska kvalitetsrapport vi gör vartenda år. Men sen då?

När alla samtal är genomförda, kvalitetsrapporten ivägskickad och grynen via förskoleklassen klivit in i skolans värld – vad ska vi göra med alla ord vi vägt på guldvåg då?

Inte har väl skolan någonsin intresserat sig för vad vi dokumenterat över våra barns tid i förskolan? Ändå sorterar de under samma utbildningsdepartement som vi.

Jag försöker få syn på min egen prestation

För att själv ge det någon mening har jag försökt använda min dokumentation till att få syn på mig själv. Varför gick min undervisningssituation över styr här? Vad kan jag göra bättre nästa gång? Jag försöker utnyttja det jag skriver till något lärorikt. För hur många hundratals ungar man än haft genom åren är de alla olika.

I flera kommuner är det tänkt att det systematiska kvalitetsarbetet ska skapa en likvärdig förskola. Det är åtminstone vad som står i styrdokumenten. Jag småler inte ens längre. Hur realistiskt är det med tanke på att en del förskolor knappt lockar några förskollärare alls, medan andra enheter fungerar som magneter? Vilken systematisk kvalitet är det vi ska behöva bevisa när vi är ljusår från någon som helst likvärdighet?

För att inte tala om de kränkningsanmälningar vi är ombedda att formulera. Inte bara är det en hårfin skillnad mellan ”Hej, ska vi leka?” och ”Nu var du dum” för en ettåring som slår någon annan på truten – på vissa håll går den kränkningsanmälan som vi lägger ner tid på dessutom till en noreply-adress, som ingen riktigt har koll på. Jamen tack ska ni ha.

Känner mig som en filmkaraktär

De dagar jag misströstat som mest har jag känt mig som Månsson i filmen ”Den enfaldige mördaren”. Jag kämpar med all dokumentation precis som Månsson kämpar med att få ihop till hyran. Efter att ha sålt hästen och fått uppskov i tre veckor lämnar han pengarna till sin husbonde i ett noga förslutet kuvert. Husbonden öppnar kuvertet och räknar noga, medan Månsson står kvar. Pengasumman stämmer. Sen slänger husbonden in hela sedelbunten i brasan med orden: ”Det är inte pengarna, Månsson, det är principen.”

Jag skriver och skriver. Den eviga eldens flammor sväljer allt.

LÄS ÄVEN:

Forskaren: ”Bullret symtom på en annan problematik”

Så dämpar vi ljudet – förskollärarnas tips

Stenkula: Utan mina rutiner för återhämtning går jag under