Jag erkänner, jag gillar att ha utvecklingssamtal

Våren är alltid samma kamp med skrivandet av alla utvecklingssamtal. Men när jag väl sätter mig där med varje förälder, en och en, och vet att vi kommer att prata om det käraste de har – det är en av de mest stimulerande bitarna av mitt jobb. Jag tröttnar aldrig på meningsfulla samtal, inte ens de svåra.

Det kan gå lite på tvärs mot kulturen på många förskolor. Ofta finns det en inbyggd motsättning mellan pedagoger och föräldrar. Att det kan bli konflikter kanske inte är så konstigt, med tanke på att hur man ser på sitt barn ofta ligger väldigt nära en själv. Men det kan också gå över styr. Då och då genom åren har jag haft kollegor som tar fram batongen och utom hörhåll för vårdnadshavare muttrar: ”Freds pappa hade joggingbrallor på sig när han lämnade sin son till frukost. Då är han säkert hemma”. Eller arbetskamrater som beklagar sig över ungars långa vistelsetider. ”Måste Cajsa-Stina vara här ända till halv sex? Det kan hon väl inte må bra av. Hon kom ju redan halv sju i morse.”

De flesta vårdnadshavare gör så gott de kan

Törs jag avslöja för de jobbarkompisarna att jag uppskattar att genomföra utvecklingssamtal skojar de först och säger ”Jamen, då kan du ta mina med”. Sedan tittar de på mig som om jag inte vore klok i huvudet.

Jag vill ju ändå utgå från att alla förskollärare har mottot att de flesta vårdnadshavare gör så gott de kan. Men när kollegor runt om mig börjar morra ställer jag mig frågande. För på riktigt. Om du inte tror på den mamma eller pappa du sitter mittemot när du börjar bläddra bland dina utvecklingssamtalspapper blir väl vägen ganska bökig?

Var det inte Skatteverket som upptäckte att när de slutade utgå från att varenda människa försökte fuska med avdragen, och i stället började utgå från att skattebetalarna faktiskt gjorde så gott de kunde när de fyllde i sina deklarationsblanketter, då minskade också medborgarnas lust att göra förbjudna avdrag?

Ömsesidigt förtroende, sa någon. Ja, det är nog där man måste börja och sedan landa.

Tar några steg närmare varandra

Vad mina hundratals utvecklingssamtal än har handlat om har det nästan alltid blivit ett konstruktivt möte. Som har tagit mig alltifrån två timmar ner till en kvart. När det har varit svåra samtal jag haft framför mig har jag bett båda föräldrarna att komma. Och om jag haft en klok rektor har jag tagit stöd där (så att vi är lika många på varje sida av bordet).

Efteråt utbyter man blickar och i bästa fall ett leende. Jag som förskollärare och alla målsmän jag pratar med under våren kommer så gott som alltid ett steg närmare varandra: ”Jaha, det är så här du tänker”. 

Det är något jag upplever att jag har nytta av då läsåret börjar igen efter sommaren. Vi ser varandra på ett annat sätt i tamburen och tar det därifrån.

LÄS OCKSÅ:

Våra bästa tips för utvecklingssamtalet

Forskaren: För stort fokus på skolan i förskolan

Min rektor umgås privat med mina kollegor

Stenkula: Kläderna styr vilken förskollärare jag blir