Stenkula: Utan mina rutiner för återhämtning går jag under

När jag går hem från en arbetsdag med min barngrupp, som för närvarande innehåller 24 glin från tre till fem år, är det en fullständig nödvändighet med återhämtning. Hade jag inte insett det efter min första arbetsdag för 28 år sedan, hade jag förtvivlat sjunkit till min botten redan på jungfrufärden i detta yrke. Än tål mina segel rätt mycket motvind innan de slits sönder.

Men det kräver – inte helt olikt ett mycket litet barn på förskolan som stärks i sin självkänsla och trygghet när samma rutiner återkommer varje dag – att jag promenerar till exakt samma fik efter jobbet varje onsdag klockan 15 och beställer en likadan macka som jag åt förra veckan.
Den tystnad som breder ut sig mellan mina öron när jag läppjar mina första klunkar kaffe latte är obeskrivbar.

Depeche Mode på hög volym 

Vad stärker du dig med efter en dag i en tambur full av vårdnadshavare med tusen frågor och ungar som tröstlöst gråtit dig rakt in i örat från det du kom tills du gick? 

Är det akut kan jag trä ett par hörlurar över huvudet, släcka i vardagsrummet hemma, lägga mig på parkettgolvet, sluta ögonen och kräma igång en av Depeche Modes längsta remixer på hög volym. Att tränga undan ljud med annat ljud är en av mina favoritmetoder. Ingen minns en ton av barngråt när DJ:n Anders Trentemøller mixat om låten ”Wrong” till oigenkännlighet i nästan sju minuter rakt in i ens hörselgångar.

Sedan måste jag säga att inget är så avgörande som att vara medlem i ett bra arbetslag för att åter finna kraft att ens vakna till ännu en ny dag på jobbet. Du kan ha hur beskedlig och välkammad barngrupp som helst, men ska du och dina arbetskamrater vara osams om allt kommer du som yrkesmänniska rasa ihop på ett ögonblick. Då hjälper varken regelbundna kafébesök eller bra hörlursmusik.

Arbetskamraterna räddar mig

Däremot kan din barngrupp mycket väl vara ett sjunkande Titanicskepp av spretiga individer – med bra arbetskamrater på kommandobryggan kommer ni kunna styra ert enorma skepp från vartenda isberg i världen. Då blir slurken kaffe och bra musik nästan bara som en bonus.

Vad är då bra arbetskamrater? Vad är det jag uppskattat hos sådana som Monica, Sabina, Åsa, Madde, Helen och Linda? De har alla begåvats med egenskaper som jag inte riktigt har. De har haft en förmåga till struktur som jag inte riktigt bemästrar, en lust till yrket som inspirerat och smittat av sig. Och jag gissar att kittet som hållit oss samman varit humorn, att vi inte tagit oss själva på för stort allvar.

För att långsiktigt kunna överleva i den här branschen krävs också något annat. Jag skulle aldrig umgås med en förskollärare på fritiden. Jag kanske tar tåget till Göteborg, går till konstmuseet och känner på van Goghs penseldrag i ”Olivskog, Saint-Rémy” i stället. 

LÄS OCKSÅ:

Stenkula: En förskollärares arbetsdag är ett Super-G-lopp

Stenkula: Kläderna styr vilken förskollärare jag blir