Stenkula: Sluta nedgradera leken i förskolan
Krönika När nästa läroplan för förskolan komponeras kanske inte vår värdegrund bara ska puttra på som om den vore självgående, utan bli ett huvudspår igen? Med fokus på barnens förutsättningar att få vänner, skriver Erik Stenkula.
Varför ska tiden i förskolan fram till fem års ålder vara en enda lång strävan mot förskoleklassens mätinstrument ”Hitta matematiken” och ”Hitta språket”? I dag har den fria leken nedgraderats till att i bästa fall vara en metod för lära ungarna matematikens ett-till-ett-princip.
Är det inte näst intill omöjligt för yviga Destiny, fyra år, att förstå att fem små myror faktiskt är fler än fyra enorma elefanter, så länge hon inte inser att det perfekta sättet att få vänner ute på gården inte är att dra av dem mössan varje gång och flina? Hon gör ju ändå det bästa hon kan.
Och kan det vara så att hur lilla Destiny tar till sig ny mattekunskap också beror på var hon råkar bo? Det räcker inte med att någon föreslår att vi måste ha fokus på det kompensatoriska uppdraget i framtida läroplaner. Det krävs större tag än så.
Hemförhållandena har stor betydelse
När ska utbildningsministrar, oavsett politisk färg, på allvar börja inse att ungarna har helt olika förutsättningar att ta till sig kunskaper beroende på vilka hemförhållanden de växer upp under? Sätter de i gång och gör något åt de socioekonomiska skillnaderna i Sverige så kanske skolans alla Pisaundersökningar åter börja peka uppåt – och vi i förskolan får äntligen lite ro i vår lek igen.
Att möjligheterna i dag att välja förskola och skola är nästan oändliga minskar inte de klyftorna precis.
Varför måste allt med nödvändighet mätas? Måste all lek ha ett mål?
1972 målade konstnären Peter Tillberg ett konstverk han döpte till ”Blir du lönsam, lille vän?” Ett klassrum med kala väggar. Varenda elev ser på betraktaren, som skulle kunna vara du, du som katederlärare. Alla stirrar på dig, alla utom en, nästan längst bak, som i stället tittar ut genom fönstret.
Det är nästan så att jag börjar känna mig som Tillbergs fönstertittare när jag ser på förskolan i dag. Varför måste allt med nödvändighet mätas? Måste all lek ha ett mål?
När nästa läroplan för förskolan komponeras kanske inte vår värdegrund bara ska puttra på som om den vore självgående, utan bli ett huvudspår igen? Med fokus på Destinys förutsättningar att få en vän.
Leken skapar självkänsla
Vårt mål för henne blir att hon kliver in på sin förskoleavdelning med sin knutna näve, inte för att slåss med den, utan för att hon gömmer en hemlighet i den. Öppnar hon handen skulle varenda mätminister säga att den är tom. Men hon vet vad hon har där. Det är inget hon behöver bevisa. Det viktigaste är att hon känner den själv, när hon sluter fingrarna igen. Självkänslan.
Känslan av att det faktiskt finns någon jämnårig som väntar på henne där innan frukost. Först då kommer matematikens abstraktionsprincip bli intressant för Destiny. Först när den lekande människan åter blir något att räkna med kan vi börja bygga någon slags likvärdighet i Sveriges förskolor.
LÄS OCKSÅ:
Barn med annat modersmål hamnar utanför leken
Forskarens råd: Lek fram språkutvecklingen!
”Barn behöver få möjlighet att övervinna sina rädslor”
