Erik Stenkula: Ibland drömmer jag mig tillbaka
Krönika Med det ok av dokumentationshysteri som vårt yrke numera bär på är det som att komma ut i friska luften att tänka på den pedagogiska dokumentationens barndom. Vi satt och gjorde kryss i små rutor utifall Wolfgang kunde hoppa jämfota, skriver förskolläraren Erik Stenkula.
Under en anställningsintervju på en förskola, där jag sedan kom att tillbringa mina allra bästa yrkesår, fick jag frågan vad jag brinner för. Jag svarade att jag gärna jobbar med barnens identitet. Deras egna rötter och att visa att de faktiskt har betydelse. Går det att mäta? Icke! Men med det ok av dokumentationshysteri som vårt yrke numera bär på är det som att komma ut i friska luften att tänka på den pedagogiska dokumentationens barndom. Vi satt då och gjorde kryss i små rutor utifall Wolfgang kunde hoppa jämfota.
Oändligt antal formulär att fylla i
Nu ska det först skrivas i barngruppens lärprocessdokument och kopplas till läroplan att de flesta barnen i gruppen har åldersadekvat motorik. Sedan ska denna formulering kopieras över i Wolfgangs eget lärprocessdokument, med ett litet personligt tillägg att han kanske gjorde en piruett också. Trodde ni det var slut där? Inte då. När utvecklingssamtalet sedan närmar sig ska jag därefter fylla i en särskild utvecklingssamtalsblankett, med ”highlights” från hans lärprocessdokument. Det är den vi sedan glatt delar med oss av till Wolfgangs mamma när samtalet är över, och som hon kan rama in hemma.
För att få vila från detta berg av papper brukar jag ibland tänka på det år Loreen vann schlager-EM. Asma och jag dansade glatt till ”Euphoria” på samlingsmattan hela våren och tyckte Asmas hemland Marocko var det häftigaste i världen.
Sen har vi Svea och en dokumentation som verkligen blev värd att minnas. Hösten 1994 hade jag kommit halvvägs genom min förskollärarutbildning och gjorde VFU på en småbarnsavdelning. En av uppgifterna jag skulle lösa var en skriftlig observation av ett barn. Det stod snart klart vem jag ska titta på. ”Ta Svea, hon har svårt att sitta still” sa min handledare. Min största utmaning var vårdnadshavarna. Jag hade knappt hälsat på en enda. Hur skulle jag då ta mig an Sveas föräldrar, minns jag att jag tänkte.
Humorn bröt isen med föräldrarna
Jag chansade med humor. Jag minns inte riktigt hur jag uttryckte mig i den där observationsmallen, mer än att jag skrev precis vad som hände de där tre minuterna jag iakttog henne – även att Svea obekymrat råkade släppa en fjärt. Och det var nog den som bröt isen. Föräldrarna hejade glatt på mig i flera år efteråt.
Så i våras, 30 år senare, får vi en vikarie som ler stort när hon ser mig och jag förstår inte varför. Kortklippt och med lite fyrkantiga glasögon. ”Är du Erik?” frågar hon och det kan jag inte förneka. Svea har blivit 34. Och tittar jag noga bakom hennes glasögonskalmar kan jag fortfarande ana den busiga blick hon hade som barn. Hon minns inte själv min observation, men hennes mamma och pappa verkar ha påmint henne tusentals gånger. På ett litet ögonblick var det som om jag hade rötter till hela min förskollärargärning.
Erik Stenkula är förskollärare i Norrköping.
LÄS OCKSÅ:
”Det omätbara” hyllar omsorgsarbetet i förskolan
Stenkula: En förskollärares arbetsdag är ett Super-G-lopp
Stenkula: Vad ska vi med all dokumentation till?
